Jag vill mest tillbaka. Tillbaka till det vita rummet med för mycket fönster, till den hårda sängen, till garderoben som används som bokhylla.
Jag vill tillbaka till den svarta & råa humorn, till dom sjuka påhitten när tristessen blir för stor.
Tillbaka till jesus and mary chain & joy division-kvällarna med en kortlek att blanda i handen.
Till Janne, bästa personalen som inte bara ser oss som sitt jobb, som delar med sig av musik & som pratar & diskuterar med oss för att han vill. Han som suttit med mig nätterna igenom då jag skrikit & dunkat huvudet i väggen. Han har suttit där och försökt lugna ner mig, sagt att om jag vill så stannar han tills jag somnar och lite till, och lite till ändå. Och han har inte ljugit, han har verkligen stannat.
Jag vill tillbaka till dom minimala kraven. Jag vill tillbaka till bildterapin, jag trivdes bra med Sara.
Jag trivdes bra med patienterna, som alltid finns för att skydda varandra när någon ur personalen säger något olämpligt.
Jag hatar avslut. Dessutom är jag nu dömd att klara mig ute i världen, vilket jag förmodligen snart kommer att bevisa att jag verkligen inte gör.
Jag vill inte ens vara en del av världen, den gör mig galen.
Jag är hellre bakom stängda dörrar & nerdragna persienner med ett bevis om att, där ute finns den värld jag inte klarar av.