Det stör mig något att jag inte kommer i mina gamla kläder och att jag inte har några pengar till att köpa nya. Någon vänlig, rik själ kan få ge mig det här. Tack.

I lördags så var det tre år sen Johanna Sällström dog och det gör faktiskt fortfarande lika ont i mig.
Annars så har jag varit på Junibacken i helgen, mycket roligt faktiskt. Fredrik köpte tre Lilla My-plåtburkar till mig där, fantastiskt fina. Det är någonting med mig och plåtburkar. Vi trivs bra ihop helt enkelt.
Jag ligger efter med två av uppifterna i skolan nu och det ger mig verkligen ångest. Men jag har verkligen ingen inspiration så allt blir bara värdelöst när jag försöker. Dessutom så kan jag inte åka någonstans och fotografera om jag inte får skjuts och det är väldigt frustrerande. Nåja.

FREDAG: Jag och Fredrik mötte upp Felicia vid Globen och vi tänkte att vi skulle ta en öl för att dämpa nervositeten innan Thåström. En öl blev till två, tre och fyra. Vi gick in några minuter innan det började och hamnade längst fram. Och det var en fin konsert, som vanligt. Roligt att jag var där med Felicia just på Annexet, det var fyra år sen sist. Vi pratade om gamla minnen och hur fruktansvärt roligt vi har haft det ihop.

LÖRDAG: Jag och Fredrik åkte till IKEA för att köpa två ramar, diskborstar och lite annat smått. Det var sinnessjukt mycket folk och alla var helt hysteriska.
Efter det åkte vi till Media Markt och kom hem med en hel del nya filmer. Kvällen tillbringade vi i sängen framför några av de nya filmerna.

SÖNDAG: Jag hade träningsvärk i hela kroppen (jag vet inte från vad) och jag kunde knappt röra mig. Vi plöjde igenom ett par skivor NICS säsong ett samt ett par filmer.


Bjuder på en bild från i fredags.

Igår var det möte med Torgny på Magelungen och det gick bra. Men jag känner mig så sorgsen när jag kommer dit nu, det är inga ungdomar kvar från mina dagar, förrutom lilla Molly. Och det känns så tyst och.. konstigt.
Men fortfarande så saknar jag att vara där, att få smälla i dörren till mitt rum och sätta på Broder Daniel på högsta volym så att golvet bokstavligen skakar. Att få vara där och bara vara liten och rädd, lämna över allt ansvar på någon annan. Jag inser givetvis att jag varken kan eller vill bo på ett behandlingshem resten av livet. Jag vill ut och jag vill leva. Jag trodde att jag var redo för livet, men de senaste veckorna har gång på gång visat mig att jag inte klarar av det. Jag klarar inte av att vara vuxen och jag klarar inte av att ha ansvar över mitt eget liv.

Det är inte mycket som är som det ska vara. Återigen har jag fått återfall till rakbladen och det gör mig så besviken. Jag har förmodligen inte så många vänner kvar och dessutom är jag pank. Jag förstår inte riktigt hur det är tänkt att jag ska klara mig på 1050:- i månaden när jag har en hyra som ska betals på 2500:-.

En positiv sak har dock hänt. Asperger-diagnosen är nu borttagen och det kändes så skönt att höra att det verkligen inte fanns någon grund till att överhuvudtaget sätta den diagnosen från början. Det är en seger. Egentlig depression kvarstår men nu tillsammans med emotionell instabil personlighetsstörning igen och det känns rätt bra. Så nu ska jag få börja på DBT igen och den här gången är jag motiverad.

Stort tack till Lina som ställde upp som modell.