hello darkness, my old friend
Läkaren här har tagit bort min sömnmedicin och det finns inte en chans att jag får tillbaka den igen. Trots att han faktiskt sa att om jag testade Nozinanen och den inte funkade kunde vi byta tillbaka. Efter två veckor kom jag tillbaka och sa att nej, jag vill inte ha den, den funkar inte. Då svarar han: "Vi höjer dosen då.", jag plågade genom mig i en vecka, sen var det dags för ett nytt möte med mitt team + mina föräldrar. I tre minuter fick jag vara med, sen ville han prata själv med mina föräldrar och teamet, när jag kom tillbaka in hade dom bestämt att jag ska äta ett hormontillskott! Och jag blev så arg, i tre minuter fick jag vara med och prata - men mina åsikter räknas inte iallafall, det började rycka i fingrarna och han sa att jag fick välja mellan hormontillskottet eller ingenting alls. Jag gick ut ur rummet och smällde igen dörren. Så nu i en-två veckor har jag fått klara mig utan min utskrivna medicin, vilket leder till att jag fixar eget, då blir det både starkare, mer och oftare.
I vilket fall som helst: Idag började min dag med individualterapi, Magnus hade fixat fram utredningen dom gjorde på mig i somras, vi började gå igenom den, två punkter hann vi på 45 minuter. Det var riktigt jobbigt och svårt att läsa hur andra har dömt mig.
Och just nu: Jag vill dö. Tack och hej.
you pull yourself up and dance til' you drop, i'm your baby
Maskeraden för någon vecka sen var toppen. Jag var en svarthårig och olocklig Nancy Spungen.
Men min bror var såklart sötast av alla som Charels-Ingvar.
ÅRSDAGEN SOM FÅR MITT HJÄRTA ATT GÅ SÖNDER
friday i'm in love
Då: Fredagen var mysig. Efter många timmars brist på ork till att sminka mig och göra vettiga saker stod jag tillslut på tunnelbanestationen i Vårby, där mötte Stephanie mig och äntligen var jag hemma igen. Vi började med varsin 7,0 cider sen fortsatte vi med öl för att sedan dricka vin.
Vi skulle gått på krogen men det blev inget av det för vi orkade inte pröjsa 100:- i inträde. Så vi bar oss av till Linus och Frida istället, där också Calle och Sebbe var (senare kom även Johan och Lovisa). Det var fint och mycket fullt.
På lördagen åkte jag tillbaka till MBC och sov tills pappa kom och hämtade mig och vi åkte hem.
Nu: Hela den här veckan har jag gått omkring som levande död utav Nozinanen. Jag somnar vid fyra-fem ändå, men sen är det helt omöjligt att få upp mig nästa dag. Att lyfta ögonlocken har varit en fruktansvärd ansträngning. Men jag har blivit tvingad att vara med ändå, på miljöterapin somnade jag nästan stående.
