Trots för många Stilnoct i kroppen så somnade jag inte i natt. Jag grät högt och tydligt, ingen vaknade. Jag dunkade huvudet hårt i väggen, ingen vaknade. Jag hade musiken på hög volym, ingen vaknade.
När jag inte vill att dom ska komma in på natten så gör dom det. När jag sitter och önskar att dom ska göra det så kommer ingen. Inte deras fel såklart, jag vågade helt enkelt inte röra mig. Den där rädslan är nog det värsta jag vet, känslan av att hela kroppen kommer falla i bitar om man skulle råka röra en millimeter.
Idag har varit en jobbig dag, trots Stesolid. Jag har försökt koncentrera mig på att läsa, men orden bara flyter ihop, dom bildar inga riktiga meningar. Tänkte göra ett försök med film nu.

Kvällens soundtrack: Bruce Springsteen - Sad eyes

           

Ett STORT tack till söta Jessica (http://imovane.sajt.org/) som har gjort bloggen snygg!
Bruden är grym, min allra bästa BD-kompis och min babe.

käre storebror
du behöver inte alltid vara den starke
du behöver inte alltid vara den som aldrig gråter
för även du behöver gråta ibland

käre storebror
du behöver inte alltid vara den bäste på allt
du behöver inte alltid vara den som kan svaren på alla frågor
för inte ens du vet allt

käre storebror
du behöver inte alltid vara den som tar hand om alla andra
du behöver inte alltid vara den som aldrig tänker på sig själv
för till och med du behöver få vara liten någon gång
& hur många trårar du än fäller så kommer du alltid vara den största för mig

Började (och läste ut) Såld igår, fruktansvärt bra. Inte världens bästa språk egentligen, men jag blev så jäkla berörd.
Och så jävla förbannad blir jag, hur kan en människa sjunka så lågt att han först lurar en stackars liten brud när hon litar på honom, sen sälja bruden till äckliga hallickar som misshandlar, våldtar och förnedrar så grovt, som säljer vidare dom stackars små brudarna till feta, äckliga gubbar. Hur kan man ens som en gammal gubbe tända på att knulla sönder en tjej (en kille också för den delen, men just i det här fallet en tjej) som inte ens vuxit klart, hur kan man vilja knulla en tjej som precis blivit slagen medvetslös eller som gråter och skakar? Hur kan man sen kissa på henne för att sen skratta, gå ut och öppna en ny öl.
Hur i helvete fungerar vi människor? Hur kan man sjunka så lågt!? Det går inte in i mitt huvud.
Jag kan förstå mycket, men inte sånt här.
Men jag är så fruktansvärt imponerad av Natasja (som egentligen heter något helt annat), hur hon mot alla odds lyckades bli fri, hur hon klarade att börja leva ett någorlunda normalt liv. Det är så starkt, det får mig att tro att vissa människor är starkare än vad man kan ana.

Igår var det stormöte på BUP i Norrtälje, jag hatar att vara där igen. Känner mig som tretton.
I vilket fall som helst, det var Imgmar, Paulina, Solveig, en ny läkare, mamma och pappa. Kvällen innan satt jag och skrev ut ungefär 30 sidor av en gammal och en ny dagbok, tänkte kasta den i ansiktet på dom & sen spinga därifrån. Det blev inte riktigt så, men dom fick allt iallafall. Jag är så arg, jag förstår inte hur någon kan ha rätten att bedöma om man mår tillräckligt dåligt för att få hjälp. Jag blev utskriven för att jag orkade åka på Peace and Love, orkar man det - då mår man inte så dåligt så att det är något allvarligt. Det spelar ingen roll att man är packad dygnet runt.
Rädslan äter fortfarande upp mig inifrån, självmordstankarna är kvar - lika starka som förut, skriken i huvudet är värre än innan, rakbladsbehovet ligger kvar, spikarna i magen spikar på som vanligt, myrorna kommer fortfarande.
Men det spelar ingen roll, någon hjälp behöver jag inte längre, för sommaren har ju faktiskt sett så bra ut.
Men jag vill dö, jag vill smälla alla på käften och skrika det, jag vill ju för i helvete inte leva!
Ändå flyter dagarna på, precis som vanligt.