Igår var det stormöte på BUP i Norrtälje, jag hatar att vara där igen. Känner mig som tretton.
I vilket fall som helst, det var Imgmar, Paulina, Solveig, en ny läkare, mamma och pappa. Kvällen innan satt jag och skrev ut ungefär 30 sidor av en gammal och en ny dagbok, tänkte kasta den i ansiktet på dom & sen spinga därifrån. Det blev inte riktigt så, men dom fick allt iallafall. Jag är så arg, jag förstår inte hur någon kan ha rätten att bedöma om man mår tillräckligt dåligt för att få hjälp. Jag blev utskriven för att jag orkade åka på Peace and Love, orkar man det - då mår man inte så dåligt så att det är något allvarligt. Det spelar ingen roll att man är packad dygnet runt.
Rädslan äter fortfarande upp mig inifrån, självmordstankarna är kvar - lika starka som förut, skriken i huvudet är värre än innan, rakbladsbehovet ligger kvar, spikarna i magen spikar på som vanligt, myrorna kommer fortfarande.
Men det spelar ingen roll, någon hjälp behöver jag inte längre, för sommaren har ju faktiskt sett så bra ut.
Men jag vill dö, jag vill smälla alla på käften och skrika det, jag vill ju för i helvete inte leva!
Ändå flyter dagarna på, precis som vanligt.