allting flyter ihop, dröm blir verklighet & tvärtom.
jag säger saker som jag tjugo minuter senare inte minns att jag sagt. allt blir en enda jävla röra. ingenting låter logiskt. ingenting ser logiskt ut.
hela min värld är förvriden.
jag ser hur människors ansikten förvrids & förändras. hur affischer hånskrattar. jag ser hur glas & fönster krossas. för att sedan vara helt igen.
jag vill bara bort, bort som fan, men kroppen fortsätter på som vanligt.
allt går på rutin.
kliver upp ur sängen, går till skolan när jag ska, åker hem, sitter vid datorn. inte ett ljud till mamma eller pappa om hur ont det gör, hur mycket det skaver.
träffar vänner på helgen, åker bussen & tunnelbanan trots att det 95% av gångerna går åt helvete.
kroppen går vidare fast hela jag skriker NEJ.
nej, jag vill inte, inte en dag till, inte en natt till.

det är som om att hela världen försvinner under fötterna
& väggarna rasar, träden rasar.
allt rasar, men bara på mig.
jag måste krypa ihop till en boll, sitta i fosterställning. för att kanske kanske, på något sätt kunna undvika smällen.

det är din vän, eran vän, det är hon som ligger i hörnet på betonggolvet & skriker. skriker efter död. skriker efter er.
ni ser henne, såklart ni ser henne. ändå så blundar ni, väljer den lättaste vägen. självklart gör ni det, jag klandrar er inte.
bara lite, men jag vägrar erkänna det.
det är som det mesta.
solen skiner inte i natt. & inte natten innan eller natten efter heller. för det är så det ska vara.

"diganosen är förtvining och sjukdomen är nu"

låt mig få dö i din famn älskling
eller bara falla in i den
kanske gråta en skvätt

du får faktiskt krama mig
hårt och väldigt länge
du får viska vackra ord i mitt öra
du får säga att jag är världens bästa
du får röra mig för i helvete

snälla
krama mig
viska vackra ord i mitt öra
säg att jag är den bästa
rör vid mig

gör vad som helst,
bara du ser mig.

jag hatar det här. jag hatar alltihop.
hejdå.

det här händer inte, det här är inte mitt liv, det kan det inte vara.
säg att det här är en film jag ser.
snälla, viska i mitt öra att det här är inte sant, att det här aldrig har hänt, ingenting av det. berätta att jag legat i koma sen jag var tolv. att allt bara har varit en hemsk mardröm, att det snart är över, jag vaknar snart.
jag står inte ut.

JAG STÅR INTE UT. JAG STÅR INTE UT. JAG STÅR INTE UT!
förstår ni vad jag behöver?

jag börjar med det som är opepp. det vill säga, det allra mesta faktiskt.
dels det här jävla mörkret som har varit över mig.. jag vet inte hur länge, som vägrar släppa taget.
dels alla dom här dimmorna som kommer över mig hela tiden. som att gå i en dimma i huvudet, allt runtomkring är oklart, ologiskt & märkligt. sen flera timmar efteråt har jag bara svaga, svaga minnen av vad som egentligen hände & så hittar jag sakar i väskan som jag inte alls kan minnas att jag har lagt där, eller ens vet vad jag har fått ifrån. jag får reda på saker jag inte minns jag sagt eller gjort. jag har tagit mig någonstans dit jag inte minns att jag har tagit mig, än mindre hur det har gått till.
sen är det dethär jävla suget efter sprit och/eller starka piller som ligger där hela tiden, hur bakis jag än är så är det bara mer sprit, mer fylla jag vill ha.
det är det här & tusentals anledningar till.
& det gör ont. riktigt ont.

sen till det som känns väldigt pepp: imorgon. då är det felicia, jag & fylla igen.
& igår eftermiddag/kväll var bra. tack för det.

det är ju helt galet vad snygg hon är. jag gör vad som helst för att se ut som henne, NU!
jag måste börja skärpa mig & börja som förr igen.
härmed lovar jag mig själv att bli så. ni är mitt vittne.

jag orkar inte riktigt skriva om fredagen, men den var bra.
fyllor är bra grejer. max peezay är bra. & mackan är ännu bättre. osv. hur som helst fick jag prata med mackan & han kände igen mig, haha, det var kul.


dagarna blir värre & värre. jag hatar det.

okej såhär: JAG MÅR PISS.
jag skulle göra vad som helst för cigg, piller & alkohol just nu.
jag har så jävla ont, jag tror jag dör snart.
det skaver, det skaver så in i helvete!
allt sviker, kroppen, känseln. allting krymper.
ge mig en pistol förfan. eller en hand att hålla i åtminstone.

jag har nog aldrig någonsin blivit så påverkad av en film som av den här. den gjorde ont, enda in, på riktigt. nu är det ett par veckor sen jag såg den, men fortfarande kan jag inte sluta tänka på den, tycka att den gör ont, gråta lite en skvätt. jag vet inte om det är en ursäkt för att få gråta eller inte, men ont gör den. förbannat ont.
och som ni redan vet är ola rapace den skickligaste skådespelaren någonsin.
johanna sällström också.

jag är sensam ochja rä full haha
lyssnar påd bd mår itne så bra egenteligen

plalr inte mer allsrå men cider occ öl ar brbra krejer

på eftermiddagen åkte jag in till sthlm & där träffade jag amanda & hennes kompis anna. vi gick typ runt i stan en skvätt, snackade lite.
sen mötte jag mickan & så åkte vi hem till henne. vi började fixa i ordning oss & drack grogg & lite cider.
sen kom sandra då började vi spela fia med hutt.
sen åkte vi vidare mot årsta iallafall & var där i typ en kvart sen skyndade vi oss tillbaka till slussen. & där träffade vi amanda & anna igen.
vid 12-slaget, jo visst var det kul, men jag kände mest ångest över ett nytt år & avsky för hur överdrivet lyckliga alla blir.
hur som helst så vet jag inte riktigt hur länge vi var där, men det lär ha varit ett tag ändå. sen drog jag & mickan hem till henne, käkade på ok & sov.
hur som helst så kändes det skitbra att fira nyår med mickan & amanda!
saknade visserligen michis, men vi blev ju dissade, haha.


idag: jag vet inte. när jag är död ska jag pissa på livet, så som livet pissar på mig.
jag älskar mamma, pappa & bror också.