det är som om att hela världen försvinner under fötterna
& väggarna rasar, träden rasar.
allt rasar, men bara på mig.
jag måste krypa ihop till en boll, sitta i fosterställning. för att kanske kanske, på något sätt kunna undvika smällen.

det är din vän, eran vän, det är hon som ligger i hörnet på betonggolvet & skriker. skriker efter död. skriker efter er.
ni ser henne, såklart ni ser henne. ändå så blundar ni, väljer den lättaste vägen. självklart gör ni det, jag klandrar er inte.
bara lite, men jag vägrar erkänna det.
det är som det mesta.
solen skiner inte i natt. & inte natten innan eller natten efter heller. för det är så det ska vara.

"diganosen är förtvining och sjukdomen är nu"