nog för att det gjort ont, jävligt ont!
men jag har nog aldrig någonsin haft så här ont i hjärtat som jag har haft som dom här senaste tre dagarna. det är som om att någon håller i hjärtat & bara pressar ihop det, så hårt som möjligt.
på tre dygn har jag nog sovit högst en timme sammanlagt.

& nu är det nog slut. för jag klarar inte det här en gång till. det här var sista gången jag klarade av att alla, ja, alla, vänder mig ryggen.
nu är det slut, förstår ni det?
det är inget försök till uppmärksamhet, det är inget hot. det är bara så det är.
& det skulle ske förr eller senare ändå.

jag är så rädd, så jävla jävla rädd för att bli lämnad ensam.
& snart är den tiden här, alldeles alldeles snart.
kanske är jag arg, kanske mest besviken, kanske förstår jag. tack för tiden ni orkade dela med mig.

och så slog det mig att jag aldrig någonsin varit den bästa för någon. jag har aldrig varit den första någon vill ringa & berätta något för, den första man vill hitta på något med.
jag skiter i om det är en kärlek eller en vän, jag skiter i allt. jag vill vara bäst, oavsett vad, för någon människa.
jag vill inte vara reserv.


"utan våldtäkt eller misshandel i mitt liv så har jag ingen rätt att må såhär dåligt."
& så, precis så känns det.
jag har ingen rätt alls till det här.
hade jag haft problem med droger, svält mig helt - haft anorexi eller något, då hade folk förstått & accepterat. jag hade haft något att skylla på.
nu har jag ingenting, jag har ingenting alls!

jag är så jävla less på att vara en reserv, en som man bara byter ut sådär.
jag är så less på att bli övergiven, utbytt. när folk tar över allt som är mitt.
igår träffade jag michis & mickan i stan, det var mysigt. vi öppnade paket på donken. jag fick en skitsöt mugg från michis, som hon skrivit på. & hello kitty strumpor av mickan. tack <3
sen skulle mickan hem & michis till solna. jag pallade inte så jag drog hem jag med.
när jag kom till tekniska gick jag först upp mot bussen, sen gjorde jag en tvärvändning & gick tillbaka ner till tunnelbanan.
jag var så nära, så jävla nära.
jag var bara några millimeter från tåget, bara några millimeter från döden. från friheten. kanske låter det klyschigt, jag vet inte. det var en impuls-grej.
det gick så fort, jag hann aldrig riktigt tänka. men så fladdrade en bild av mammas gråtande ansikte förbi. & det gick inte. istället sprang jag upp för rulltrapporna & fortsatte springa & satte mig i en jävla gränd & storgrät, jag var plötsligt så jävla utmattad.
jag satte mig iallafall på bussen sen, blev hämtad i norrtälje. kanske såg dom något på mig, kanske inte.
men jag kom hem till en säng som var motbjudande. jag vet inte om jag somnade.

i natt skar jag mig lite för djupt, igen, jag satte på bandage, men det blödde igenom. jag orkade inte bry mig utan höjde volymen på musiken & somnade istället.
& återigen så vände den äckliga, hemska, vidriga mardrömmen tillbaka till mig. jag hatar den jag hatar den jag hatar den!

idag har det varit rätt okej. jag har legat i flera timmar i min soffa vid datorn & bara lyssnat på musik, helt nice.
sen åkte jag, mamma & felicia in till flygfyren, där felicia gick vidare, jag fick glitterspray, sen åkte vi vidare till lisa & bytte paket, sa grattis till lisas mamma som fyller år & så åkte vi hem igen.
klädde granen & lagt dit massa paket.
& nu sitter jag här, känner mig helt slut & vill helst sova i en vecka.

kvällens låt: happy when it rains - the jesus and mary chain

uppdatering:
jag är mest arg & less just nu.
& jag är så tjock & äcklig att jag inte fattar hur jag har kunnat visa mig ute överhuvudtaget.
åh, jävla skit.

okej, jag orkar inte. jag är ett jävla svin, okej?
förr eller senare kommer ni lämna mig, allihopa, även ni som envist håller greppet om mig nu. ni kommer att tröttna, ni kommer gå vidare.
ni kommer inse att det inte är värt det, att era kvällar blir förstörda, att allt ni ska göra när jag är med blir förstört, för att jag råkar kaosa och ni måste ta hand om mig.
jag har sett hur folk vänder mig ryggen, och försöker omärkbart glida undan, men jag ser det och jag känner det. men jag är van, det har varit så jämt. men det hindrar inte smärtan. för det gör ont, det gör förbannat jävla ont.
jag vet att jag får skylla mig själv, att jag ständigt går på det varenda gång. kanske hoppas jag, någonstans att det här, det är annorlunda, den här människan kommer att stanna för alltid.
men gång på gång så sköljer besvikelsen över mig, och jag får ärligt svårt att andas.

jag har så jävla ont i magen idag, det spikar så jävla hårt.
jag kan knappt gå. min kropp är överdrivet seg, min hjärna är efter. jag fattar ingenting, eller, det tar iallafall lång tid.

kollar på ebba the movie.
ska baka pepparkakor & lussebullar ikväll med felicia, fett mysigt.
imorgon hoppas jag det blir partaj eller något, det skulle sitta fint!

ni anar inte hur less jag är på det här livet nu, men jag orkar inte göra någonting åt det. känns mest jobbigt. puss på det, eh.

jag har precis läst ut prozac, min generations tröst. alltså den var jättebra & vissa meningar, eller, rätt många kändes precis mitt i prick, men den var seg att läsa. typ.

favoritcitatet: mamma du letar efter träden, men jag är inte ens i skogen.

jag har varit jävligt off här senaste veckan, av olika anledningar.
hur som helst, helgen blev rätt nice ändå. en skvättfylla med michis slår aldrig fel. på söndagen tog vi en bakisfika på waynes & frukost på max. sen gled vi runt i city ett tag.

jag är trött & less & vill mest dö, på riktigt. dom (alla?) verkar tro att jag faktiskt mår mycket bättre än vad jag gör. men nej. är jag inte full så överdoserar jag piller gång på gång, rakbladen skär kanske lite för djupt & kroppen gör ont.
jag kommer falla ihop i en hög & skrika snart.

f, jag saknar tiden vi hade, som fan.
när det verkligen var vi mot resten. det känns inte som förr.


idag går mina tankar till mickan. jag finns här.

nähä, och där sprack det.
det blir ingen sprit idag heller allstså.
då stannar jag hemma istället, tar piller & lägger mig i sängen med musik på hög volym.
GOD NATT.

don't feel sorry
'cause there's no reason for us to fight any more
tears are coming, and years are going
i hope we'll learn something

night after night you say you move on
tomorrow, tomorrow
now, what's holding you back?
i don't know, i don't know

det känns inte alls som förut mellan oss, nu känns det mest konstigt & stelt.
kanske är det inbillning men troligtvis inte. kanske är det enbart mitt fel, kanske inte. jag vet inte.
kanske saknar jag dig lite extra mycket just ikväll.

night after night