Jag sitter naken insvept i en filt hemma hos Fredrik och lyssnar på Thåströms vackra stämma.
Om det hade funnits något. Om Fredrik inte hade varit så lättväckt. OM. Då hade jag ätit nu. Snabbt, hårt. För att tillslut få rena min kropp. Fast egentligen vill jag inte.
Jag känner mig riktigt ynklig nu. Rädd.
Fredrik börjar tidigare i natt så jag kommer inte hinna somna i hans famn. Rädd. Liten. Ynklig.

Dom flyger igen
Alla röster i ditt huvud sjunger falskt

Våra kroppar talar alltid sant
Våra kroppar är som asfalt-nattens brand

Den första oktober flyttar jag från Magelungens behandlingshem, vidare till ett stödboende. Det är dags nu, jag är påväg ut i livet igen. Det är fruktansvärt roligt och fruktansvärt läskigt. Jag hoppas verkligen att det går bra, för jag vet inte om jag orkar ta mig upp en gång till.

Dessutom har det hänt en liten olycka så den 27:e ska jag till Södersjukhuset och ordna det. Det kommer att gå bra.

Igår såg jag den fantastiska Broder Daniel-filmen på Sergel. Jag blev inte ett dugg besviken, men den hade gärna fått vara längre. Mycket fint var det och jag var med i den, tack och lov inte i någon närbild.
Efter filmen träffade jag Betty och jag och Fredrik tänkte följa med till BD-kvällen på Debaser men kom fram till att det inte var någon bra idé för att vi skulle upp tidigt, istället tog vi tunnelbanan till Bandhagen och tog ett par öl på pizzerian sen gick vi hem och la oss. Jag har sovit fruktansvärt dåligt i natt, vaknat hela tiden och inte kunnat somna om förrän en timme senare.
Men nu drar jag med Frecke till Norrköping och kollar läget och går på Kålmården! Kommer hem på måndag, då blire fest!