Klockan 06.30 på söndagen kom vi fram till Skavsta, klockan 07.00 tog vi den första ölen. Det hade kunnat slutat illa. När vi gått igenom passkontrollen och gick mot planet kände jag i fickan men hittade inte min plånbok sedan kom jag på att den gav jag ju till Fredrik, men när han helt övertygat säger att han inte alls har fått den så grips vi båda två av panik och börjar slita ut allt innehåll i våra väskor tills Fredrik utbrister: "Här! Den var visst i min väska!", då kom hjärtat tillbaka ner på jorden igen och vi fortsatte traska mot planet. Det kändes som att vara med i en komedi. Men det gick ju bra trots allt, men det ska jag säga er att det är farligt att dricka öl mot nervositet.

Tillslut kom vi i alla fall fram och lyckades sätta oss på en buss som tog oss lite närmre staden. Vi lyckades till och med rätt snabbt ta oss med U-bahn till området där vårat hotell låg.. trodde vi. Vi frågade en tjej hur vi skulle gå för att hitta rätt - bara gå rakt fram i ungefär 25 minuter. Glatt traskade vi i väg i 33 graders värme med svarta jeans. I en timme och två timmar, fram och tillbaka. Till slut blev jag arg och satte mig på en trappa och hällde i mig vatten. Fredrik fick ge sig och fråga en gång till, vilket gick bra och nu var det faktiskt bara en kvarts promenad. Och när vi hittade rätt gata kröp det nästan fram en liten glädjetår. När vi hittar hotellet ringer vi på dörrklockan men ingen kommer. Då är jag beredd att betala vad som helst för ett nytt hotell. Tills vi inser att det är ett telefonnummer man ska ringa så till slut kommer någon och äntligen får vi nyckeln och så går vi in i vårat doftande inrökta bordellrum, men det känns som himmelriket.



Fötterna värker, ryggen värker. Byxorna har klibbat fast så hårt att det är omöjligt att få av dom. Men vi lyckas ändå orka pallra oss ut för en bit mat och för att handla välförtjänta öl och chips. Ölen och chipsen tog vi med oss till rummet, där vi satt i fönstret och kedjerökte hela kvällen tills vi stupade i säng.

När vi vaknade gick vi till vår närmsta mataffär och köpte frallor, yoghurt och jordgubbar. Vi tog med oss alltihop och satte oss och åt i en fin park. Frukost har nog aldrig smakat så bra som då.

Att åka till ett zoo när man är i ett annat land känns ju rätt trist när det är själva staden man vill se. Men att åka till en stad där det finns en panda utan att se den vore ju rena självmordet. Så vi åkte dit. Och jag bara grät när jag fick se det här fantastiska djuret på riktigt och så nära. Det är det vackrase jag har sett. I hela mitt liv. Hade jag blivit dödad där och då så hade jag åtminstone dött lycklig. Åh Bao Bao, jag önskar att jag kunde ta med mig dig hem.



Passade på att titta på zebrorna också, så fina. Men det är sorgligt att vara på zoo, jag vill bara släppa ut alla instängda djur.

Hela eftermiddagen gick vi bara omkring på små gator. Då och då stannade vi till för att ta en öl. Fan, staden är magisk. Jag älskar den, den är så smutsigt vacker på något vis.

Efter att ha gått den långa promenaden längs Berlinmuren bestämde vi oss för att ändå åka upp i TV-tornet och visst var det vackert att se den upplysta staden.

Efter ett par timmars sömn bestämde vi oss för att ta S-bahn ut till skogen för att titta på koncentrationslägret Sachsenhausen. Det var med en märklig och obehaglig känsla man gick in genom den stora gallerdörren. Området innanför var enormt ändå kände man sig så instängd. Det var intressant att se och jävligt sorgligt. Så sjukt.






På över en kilometer lång gata så visade varenda pub matchen mellan Holland och Uruguay så vi drack en öl på ett ställe för att sedan promenera några meter för nästa öl och fortsätta titta på matchen. Väldigt fiffigt eftersom att vi fick se många olika ställen och samtidigt hålla koll på matchen. Ölen var god dessutom.

Sista dagen och pandan blev smått förstörd av blåsten med jag var inte bitter för det. Vi gick omkring hela dagen och hittade små mysiga affärer och vackra hus. Handlade små fina grejer till familjen men mest till mig själv.





Våran sista kväll kom och istället för att titta på VM-finalen så satte vi oss vid vattnet intill Berlinmuren och drack öl och bara hade det fint. Efter ett antal vrål - som lät som glädjevrål så tog vi för givet att Tyskland vann matchen. Fyrverkerier och glada tyskar som kramade varandra fick oss inte att tro något annat, men tji fick vi såg vi när vi kom tillbaka till hotellet och såg resultatet på en TV-skärm. Aldrig har jag sett folk så glada över en förlust.




Vi tog en sista öl i fönstret innan det var dags att sova lite för att orka upp klockan 4 på morgonen för att hinna till det dumma planet som skulle ta oss hem.