Jag har inga ord. Eller tvärtom, jag har alldeles för mycket ord.
För mycket ord för att kunna skriva ner dem, eller formulera utan att det blir osammanhängande och konstigt.
Jag funderar på att berätta allting för Camilla, hur ont allt gör och hur det spikar i magen. Hur blicken försvinner och hur jag tappar kontrollen. Över allt.
Att jag inte har någon kontroll. Alls. Det finns ingen hejd på någonting.
Jag halsar vodkan ren när jag känner att jag kanske börjar nyktra till, för just den känslan är så hemsk. Att nyktra till.
Jag står inte ut med den.
Jag funderar på att berätta om hur rädd jag är. Hur hela kroppen skakar och hjärnan verkar sluta fungera. Den vill liksom inte tänka klart. Den får inte tänka klart.
Berätta att händer det inget drastiskt snart, jävligt snart, så dör jag. I mars dör jag.
Berätta om hur rädslan tar över hela mig när jag ska sova. Hur det skriker i huvudet, ja i nästan hela kroppen skriker det.
Jag funderar på att berätta om hur illa människor kan göra mig och hur dom gör det, gång på gång, fast dom vet att det gör ont, att det gör fruktansvärt ont.
Hur arg och förbannad jag kan bli på dem, för det gör ju så ont!
Hela min värld rasar när något inte går som det ska. Det faller som ett korthus.
Det går så fort. Jag är så skör.
Herregud, ni kan väl ge mig en kram åtminstone? En varm kram, en ärlig kram.
Berätta om hur stort mitt behov av nya sömntabletter är, hur tokig jag blir annars. För ja, tokig blir jag, på riktigt.
Jag sliter av mig håret, det ramlar av skitmycket, jag river i tapeterna, jag bankar mig med allt hårt jag kan hitta.
Hela jag slits i stycken. Ge mig nya piller, jag måste få sova!
Herregud, ni vet att jag har ont, förbannat ont. VARFÖR GÖR NI INGENTING?!
Lyssna på mig.

det enda som hörs är en talande tystand
och tapeterna lyssnar när väggarna viskar
det är diesel i luften

och skymningen kom som en sång över staden jag nöp
mig i armen men visst var jag vaken men tanken var skör
som jag ätit en burk nembutal
jag mötte en ängel som tog mig i handen
hon ledde mig upp och ut över taken
hon sa vinter i himlen och syra och sex sakrament

ashes to ashes av jord är du kommen
så flyg som ett tal - som ett tal från balkongen
ashes to ashes av jord är du kommen och som
jord ska du gå härifrån

Så, hur känns det? Jag vet inte. Instängt.
Som att simma i motvind, ja. Som att behöva ställa sig på tå för att ha näsan över vattenytan, ändå hamnar man under den vid tillfällen.
Och ja, mamma kommer hem snart tror jag.
Jag vet inte riktigt hur det blir. Jag orkar inte bry mig längre, inte alls.
Det känns inte som förr.
I det här fallet var jag inte riktigt beredd. Det svider hårt. Och spikarna i magen spikar värre än någonsin.
Ni vet, jag kan knappt andas här.

Jag är så less på att alltid vara den som blir lämnad kvar, så besviken och ledsen över att alltid vara en reserv.
Någon som duger när andra inte finns till hands. Ja, jag ser det.
Och sluta blunda, ni ser det också.
Ibland kan jag hata er allihop för det, men egentligen älskar jag er. Fruktansvärt mycket. Ni vet det.
Och ni vet att jag kommer stå kvar där ni lämnade mig när ni vänder mig ryggen för att senare komma tillbaka.
Ni vet att jag är kvar. Och ni utnyttjar det.

Okej, veckan i fjällen alltså. Vi gick upp jättetidigt på lördagen, jag var allmänt sur och grinig till en början.
En skiva som pressades jävligt hårt under resan var Timbuktus "Oberoendeframkallande", blev inte ett dugg besviken, den är riktigt grym! Mina två favoritlåtar än så länge är "låt nr 92" och "kjesaren e naken".
Hur som helst, efter sex timmars bilresa så var vi i alla fall framme, packade in grejerna i huset, sen gick vi upp och köpte liftkort och sånt. Sen var det paniken som kom och spökade och jag tvingades ta piller och gå och sova på en gång.
Och så blev det morgon, hujedamig, en vecka om året går jag frivilligt upp klockan åtta på morgonen, enbart för att backarna är bäst på mornarna. Iallafall: jag gick alltså upp klockan åtta, pappa & Leffe hade gjort frukost så det var bara att hugga in. Och klä på sig och åka ut i backarna. Jag som efter förra årets händelse är livrädd för minsta lilla lilla isfläck klarade det galant ändå.
Förra året fanns det inget kul alls att fota, men i år, ja jävlar vad vackra bilder det hade kunnat bli. Fotade upp två filmrullar med pappas gamla analoga, men jag vet inte alls hur dom blir, för jag är kass på att veta vad det ska vara för bländare och sånt. Men, vi får se hur det blir.
Dagarna såg ungefär precis likadana ut så att det känns inte som någon idé att beskriva varje dag.
Men jag längtade hem jättemycket, till min trygghet och min värld, där jag vet hur allting funkar, där allt går på rutin. Det är svårare när man bor i en stuga med 9 pers och i princip aldrig får vara ifred. Det blev ett par promenader om man säger så.
Some, Camilla, Rosalie och hunden kom två dagar senare och åkte hem en dag tidigare, låter elakt, men det är inget illa menat, men det var skönare när vi bara var 6 pers. Det blev en helt annan stämning också. Ekk blir mycket säkrare och högljuddare. Det är bra.
På hemvägen så stannade vi i Bollnäs och kollade på Ekk:s skola och boende, det var fint. Ja, det är nog bra för honom det där stället. Det tror jag.
När vi tillslut kom hem, vid halv fem så var det så skönt att sätta sig vid datorn igen och gosa med katterna.

Klockan elva pratade jag med Nea och jag blev jävligt välkommen hem till henne på sprit och umgänge. Jag bangade inte, såklart, så jag fixade i ordning mig lite snabbt och tvingade pappa att skjutsa dit mig.
När jag kom fram möttes jag av en slirig och glad Nea, så söt är hon.
Väl inne hälsade jag på folk och fick snabbt i mig ett par vaniljshots. Och grogg och grejer. Det var nice!
Jag blev full som ett svin och njöt av stunden.
Slutsats: Nea är en mycket bra tjej och sprit är bra.