Jag är så less på att alltid vara den som blir lämnad kvar, så besviken och ledsen över att alltid vara en reserv.
Någon som duger när andra inte finns till hands. Ja, jag ser det.
Och sluta blunda, ni ser det också.
Ibland kan jag hata er allihop för det, men egentligen älskar jag er. Fruktansvärt mycket. Ni vet det.
Och ni vet att jag kommer stå kvar där ni lämnade mig när ni vänder mig ryggen för att senare komma tillbaka.
Ni vet att jag är kvar. Och ni utnyttjar det.