I helgen har jag köpt en gammal kastrull på loppis. Ja, EN KASTRULL! Jag såg den på långt håll och skuttade fram till den som om det var en gammal kär vän och slog armarna omkring den. För bara 25:- blev den min! Jag strosade glatt vidare och tittade på halvfula saker när jag plötsligt utbrast: "åh, vilken fin kaffeservis!". Men där fick jag dra min gräns. När blev jag så här gammal?!

Trotsade min feber igår och träffade Felicia i stan. Hennes mage var fantastisk och jag kan knappt fatta att jag snart ska bli moster. Eller ja... typ ialla fall.
Dessutom märkte jag idag när jag tittade på kvittot att jag bara betalade 150:- för tröjan jag köpte istället för 250:-, vilket jävla kap alltså.

I två veckor har jag bara gått och väntat på ett möte med de som bestämmer om jag ska få börja på Magelungens skola igen och hade ändå hunnit bli ganska hoppfull om att det skulle ändra sitt tidigare svar. När vi äntligen kom dit så möttes vi av två tanter, varav den ena med den suraste uppsynen ni kan tänka er och de öppnade mötet med att säga att de inte tänker betala. Jaha. Nähä? Varför skulle vi ens komma dit då? Det kändes som att få en käftsmäll och allt blev plötsligt så jävla hopplöst att jag började gråta. Då erbjöd de mig en plats på en skola på Väddö, det skulle betyda att jag skulle få börja åka klockan halv sex på morgonen för att sedan vara framme två och en halv timme senare. För att gå i en skola jag inte vill gå i. När jag dessutom påpekat så många gånger att jag har svårt för att åka kommunalt. Det var alltså hela mötet. Tack och hej.

Det är aldrig roligt att förlora ett derby, som supporter är det bland det värsta som kan hända. Ännu värre är det om varje poäng är otroligt viktiga för att hålla sig kvar i den högsta serien. I söndags åkte jag in till Solna med en derbymage värre än vanligt och var helt inställd på att förlora. Stort. Men tio minuter in i matchen kommer första målet och det är inte Djurgårdens, det är vårat. Vi har tagit ledningen och hoppet tänds så fort, kanske skulle vi ändå fixa det?
Det räckte inte, både 1-1 och 2-1-målen kom. Jag kände hur ilskan bubblade sig ut i varenda vrå i kroppen men den mest påträngande känslan var uppgivenhet, lite "jaha... Och vad fan händer nu?"-känsla. Hur mycket man än vill förtränga det så är det inte långt kvar till Superettan och det känns inte okej. Inte okej alls.

Tankarna går även till Mohamed Bangura.