Det är aldrig roligt att förlora ett derby, som supporter är det bland det värsta som kan hända. Ännu värre är det om varje poäng är otroligt viktiga för att hålla sig kvar i den högsta serien. I söndags åkte jag in till Solna med en derbymage värre än vanligt och var helt inställd på att förlora. Stort. Men tio minuter in i matchen kommer första målet och det är inte Djurgårdens, det är vårat. Vi har tagit ledningen och hoppet tänds så fort, kanske skulle vi ändå fixa det?
Det räckte inte, både 1-1 och 2-1-målen kom. Jag kände hur ilskan bubblade sig ut i varenda vrå i kroppen men den mest påträngande känslan var uppgivenhet, lite "jaha... Och vad fan händer nu?"-känsla. Hur mycket man än vill förtränga det så är det inte långt kvar till Superettan och det känns inte okej. Inte okej alls.

Tankarna går även till Mohamed Bangura.