Jag vill börja med ett stort, stort grattis till Izabelle som fyller 18 idag!

Nu drar jag snart till Borlänge! Om några timmar sitter jag med Amanda och blandar den första groggen med bandaren i högsta hugg.
Allt är med, förrutom några grejer jag ska köpa på vägen. DET KOMMER BLI SÅ VÄRT. Hejdå!

Tidigare ikväll gick jag ner med cd-freestylen med min deppskiva (av olika anledningar), och cigaretter ner till sjön.
Det var fint. Tittade på vattnet och fåglarna - grät lite, men det var fint ändå. Jag märker av att medicinen trappas ner, jag blir så lätt påverkad av vad människor säger till mig och vad som händer runt om mig. Jag är väldigt rädd över vad som kommer att hända utan den.

Som jag har sagt tidigare är min läkare dum i huvudet. Efter min vita månad när jag som bekant blev lite för full, kallade han till ett möte.  "Jag hade  min chans", sa han, så nu trappar han ner på min antidepp medicin. Jag har testat många mediciner, det är den enda som har funkat och nu ska han ta bort den. Han kan inte ta ansvar för att jag äter den medicinen när jag dricker alkohol säger han, men han kan ta ansvar för att jag inte tar den.
Jag låg på botten innan jag fick den medicinen. Jag kommer bli som förr igen, ligga i sängen och inte orka gå upp, inte orka prata, inte äta - bara stirra in i väggen.
Jag kommer flytta hem igen om jag inte får byta läkare. Det ser inte så hoppfullt ut men jag har pratat med chefen och kanske, kanske går det att ordna.

Nu bär det av till Vårby och Stephanie. I tisdags lovade jag mig själv att aldrig dricka mer (för första gången!), det spricker alltså redan idag.
Men den här gången ska det bara bli S, L och M, det kommer bli mys. Jag har mycket att ta igen.
Sminket är klart, pandan är på - bara maten i magen som fattas.

Som sagt, i måndags fick jag alltså börja dricka igen. Jag, Mooa, Stephanie och Lotta möttes i Tanto runt halv sex och öppnade varsin öl. Två timmar senare var jag väldigt rund under fötterna, trots att jag inte druckit mycket. Efter det här minns jag en tennisboll och tre tjejer och det är allt. Tydligen hade Steph åkt, men jag och Mooa bestämde oss för att stanna, jag hånglade hejvilt, ramlade med huvudet före från en bänk (jag har blåmärken överallt), jag ringde till mamma två gånger och trodde att det var S och tillslut somnade jag på minigolfbanan.
Men det enda jag söp bort var mina solbrillor och hårspray - det är jag jävligt stolt över.

Tisdagen blev en rejäl bakfylla, en som jag aldrig tidigare skådat. Det handlade inte om huvudvärk och illamående utan om 100 kg ångest. Jag grät och var arg. Jag tvivlar inte en sekund på att jag hade skjutit mig i huvudet om jag hade haft en pistol.

tystnaden i rummet igen, inget blod bara hud
en sten bland stenar, bara ljudet av inget ljud
om du kommer tillbaka ska jag fånga dig i ett fjärilsnät av vackra ord
som ett litet barn fångar snöflingor med tungan

jag gjorde allting för att bryta ytan, men vågade aldrig läsa vad du skrev
jag är så rädd om mina händer, hur jag skar mig på ditt brev

jag vill aldrig vakna
men mina fingrar är fjädrar längs din kropp
jag vill aldrig vakna
men jag tyder din handstil mot min ryggrad
och med min tunga längs din hals ska jag berätta hur mycket jag behöver dig
hundratusentals ögonblick, varje sekund

jag gjorde allting för att bryta ytan, men vågade aldrig läsa vad du skrev
jag är så rädd om mina händer, jag skar mig på ditt brev

jag skriver fem stjärnor på min himmel
en handfull pärlor kastade för ett svin
när jag förstår att du bara var ett ansikte, ett namn jag tog för en kärlek som redan fanns
för dina ögon är bländverk, dina ögon är lögner
- and the strangest twist upon your lips
jag vill aldrig vakna så här igen

men om vinden vill så låt den blåsa, låt den blåsa, låt den ge mig vad jag tål

jag trodde du skulle förstå
men jag är nu ett då
jag är nu ett då
så låt den blåsa