Igår signerade Thåström sin nya skiva på Åhléns och självkart var jag där med Felicia, precis som förr i tiden. Och jag inser inte hur mycket jag saknar henne förrän jag träffar henne och pratar om gamla tider.
I vilket fall som helst, båda darrade av nervositet. Men det gick bra, i år fick jag åtminstone en skarp bild på 50 försök. Det var fantastiskt fint och jag var lycklig.

Bakslaget har nog varit nära länge nu, men jag har inte riktigt velat se det.
Jag har en sån fruktansvärt ångest, jag har försökt att hålla mig sysselsatt med att diska, skriva, måla och läsa, men den vill liksom inte försvinna. Fredrik är inte hemma så jag kan inte be honom om hjälp, jag vet verkligen inte vad jag ska göra eller vart jag ska ta vägen.
Jag har en kittlande känsla på huden, i huden - det är så självskadetankarna vill påminna mig.
Dom där spikarna i magen som jag inte har känt på så länge börjar hitta tillbaka och jag vill bara lägga mig ner och skrika. Jag vill vara liten, jag vill att någon ska ta hand om mig.

Helgen, jag försöker att prata om helgen. Det var en fin helg, jag var nog lycklig. Jag älskar att vara hemma med hela familjen plus Lina och Fredrik. Vi tittade på tv och film, åt fruktsallad och spelade spel.
Promenerade med mamma i skogen, det var fint. Och jag längtar tillbaka till barndomen.

Igår var det exakt två år sedan jag flyttade in på Magelungens behandlingshem.
Jag minns exakt hur jag kände mig, hur det luktade, hur mitt rum såg ut. Jag minns att jag funderade på hur jag någonsin skulle kunna trivas i det stora huset med så högt i tak. I huset där det ständigt var någon som skrek, av ilska eller av rädsla. Jag minns hur ensam jag kände mig den där första helgen. Men det tog inte lång tid innan det blev mitt hem. Det tog inte lång tid att göra rummet till mitt.
Och nu två år senare så är jag oerhört tacksam över att jag har fått bott där och brottats med mina problem.
Saknaden är så enorm, men jag kommer att klara det. Jag är en starkare människa nu.