Igår var det exakt två år sedan jag flyttade in på Magelungens behandlingshem.
Jag minns exakt hur jag kände mig, hur det luktade, hur mitt rum såg ut. Jag minns att jag funderade på hur jag någonsin skulle kunna trivas i det stora huset med så högt i tak. I huset där det ständigt var någon som skrek, av ilska eller av rädsla. Jag minns hur ensam jag kände mig den där första helgen. Men det tog inte lång tid innan det blev mitt hem. Det tog inte lång tid att göra rummet till mitt.
Och nu två år senare så är jag oerhört tacksam över att jag har fått bott där och brottats med mina problem.
Saknaden är så enorm, men jag kommer att klara det. Jag är en starkare människa nu.