det ser alltså väldigt väldigt mörkt ut. jag ser inte solljuset längre, jag bara känner strålarna på kroppen, eller så blir jag helt enkelt bländad av ljuset.
jag har ingenting kvar längre, ingenting som är min grej.
det känns som om att väggarna i rummet krymper, det blir bara mindre & mindre. & snart kommer taket emot mig. jag är instängd.
bruce springsteen - the river på repeat som på den gamla tiden, inte nog med att den skär i hjärtat för att den är så vacker, hela låten är det så jävla mycket minnen i som gör så jävla ont. men jag kan inte låta bli att lyssna på den ändå, den är oerhört bra.

igår var jag på möte på DBT-stället på söder. det gick helt okej, nästan bra. det var jag & pappa som åkte dit.
först pratade vi tre, jag, pappa & DBT-tjejen som var med sist. sen fick jag prata själv med henne.
jag svarade på hennes frågor, en del gjorde lite för ont att svara på, men hon pressade inte. det var bra. jag tror jag gillar henne, men det klingar inte riktigt helt, inte än iallafall.
nu ska vi dit nästa vecka på måndag igen, sen på onsdagen eller fredagen också. efter det blir det bestämt om det blir DBT eller inte.

jag är totalt lost i huvudet, på riktigt.
sitter & skriver en mening, sen helt plötsligt kommer man inte igåh vad man skulle skriva. OH.
alla ord flyter bara ihop & blir en enda röra.

jag har spytt som en gris i en kvart & duschat i en timme.
men känslan sitter kvar ändå & vägrar släppa.
dom/den/det spikar i min mage, som om att jag skulle glömma bort att den finns där. nej.
det är som om att jag inte vet vad jag drömt eller vad jag verkligen upplevt, allt flyter ihop till en enda dimma & jag kan inte skilja på något.
jag vet inte om jag drömmer, jag vet inte om jag är vaken.
jag vet ingenting. men jag tror jag vill dö.

när klockan var 13.40 vaknade jag till, efter ett par tappra försök till väckning av pappa. då var det bråttom, för klockan 14.00 skulle vi vara i norrtälje. pappa var arg & hade redan gett upp tanken på att jag skulle med. men in kom vi & bara fem minuter försent. jag mådde inte alls bra, vilket inte var till någon fördel på mötet. där var alltså min första psykolog, en DBT-tjej, mamma, pappa & så jag. jag sa i princip inte ett knyst men det behövdes inte. vi kom fram till att vi skulle åka in till stället där dom håller till på måndag & så ska jag få prata själv. sen får jag se hur jag vill göra. känns okej.

efter mötet var det raka vägen till busstationen där johanna satt & väntade, som jag saknat henne. & så tog vi bussen in till sthlm. när vi kom dit käkade vi först, kollade i lite affärer, sen gick vi mot dramaten. vi hade fett roligt & skrattade åt det mesta. vi fick vin när vi kom in, stod bland alla tanter & gubbar & drack. så letade vi upp kajsa & fredrik, det var trevligt. sen så knackade martina mig på axeln också, hon är nice.
sen var det bara att ta plats framför scenen & en lång väntan hade vi framför oss, med vissa roliga inslag, men det var mest uttråkande.
höjdpunkterna var när det var kändisar med, haha. stina ekblad, sissela kyle & michael nyqvist.

när det var två kvar innan henrik började jag bli extremt nervös & rastlös, det kändes som att dom läste dom jäkla dikterna i tiiiimmar. men så plötsligt hörde man det där välbekanta ljudet som kommer innan bd eller henrik ska spela & jag knep hårt i johannas hand. & så kom han, mannen som slår vilka fyllor & piller som helst i hela världen. han inledde inte så värst förvånande med only life i know, därefter when we were winning (dock den korta ><), shoreline & sist no time for us & nog fällde jag en tår allt. det var vackert, riktigt vackert.
sen var det meningen att mikael persbrandt skulle komma, men av någon anledning så gjorde han inte det, då gick vi.
väl ute så hann vi inte mycket mer än att tända en cigg innan johannas pappa kom ut & såg johanna med cigaretten i handen.
& nu till det hemska, det som gjorde mig fruktansvärt förbannad: johannas pappa hade tydligen lovat att skjutsa hem mig TROTS att både mamma & pappa visste att jag skulle få träffa henrik om jag stannade. men inte hjälpte det, johannas pappa var bestämd & jag var helt enkelt tvungen att åka. FYFAN. & när jag kommer hem undrar dom varför jag är så arg? ÅH!

snart smäller det. paniken paniken paniken.
jag kan inte teänka på riiktigt alls. jag får inte, det inte.
måste måste gå och be om piller,v ågar itne riktigt
dödödöö

givetvis höll jag inte det jag sa om att jag skulle svälta.
allt jag gör tar någonannan över, tar min plats. jag gör det inte tillräckligt bra.
snart har jag ingentingalls kvar, mycket snart. ingenting!

hursomhelst. jag ska bli "intervjuad" eller något av en/två DBT-tanter på måndag. känns mest konstigt & nervöst.
blir jag bedömd som att jag inte behöver deras hjälp så är det ju ingen idé med någonting. då är det accepterat att jag dör.
samtidigt så; blir jag bedömd som att jag behöver deras hjälp så blir jag stämplad som sjuk.
jag vet inte.
jag vill inte.
jag orkar inte.
hejdå. fuckers.

nu ska jag sluta äta igen, helt. det verkar inte bara vara någonting där inne som vill det. utan även andra. igår mamma, idag är det anders jag inte får äta för. jag hatar er. men jag ska visa er!

jag läste ut balladen om sandra ess inatt. riktigt bra bok.
cannie möller är riktigt duktig, jag gillar henne.
i slutet av boken så grät jag & den kändes enda in i hjärtat, den gjorde ont.
om det var för att jag var ovanligt instabil själv eller enbart för att den var så jäkla bra vet jag inte.

eftersom att klockan slagit 0.00 så är det alltså henrik berggrens födelsedag. GRATTIS!

förövrigt: ångesten kryper i mig & snart slår den till ordentligt.
jag orkar inte en natt till i det här kaoset. & nu har jag ingen att vända mig till. några vill inte veta av mig, medans andra är ute & har kul, så att jag inte kan störa. lämnad i det svarta.
jag har så ont, så ont. DET SPIKAR I MAGEN.
smärtan, den ska alltid göra sig så jävla påmind, som om jag inte vet att den finns där!
rädda mig i natt & jag är din förevigt.