jag skrämmer bort alla. folk klarar inte av mig längre, klarar inte av att stå för nära.
som dom sa, jag har en tendes att dra ner alla i helvetet.
och ont gör det, ont så in helvete. och det här var sista gången jag släppte in någon så nära inpå.
jag måste ta tag i mitt liv innan jag står helt ensam.
jag måste ta tag i mitt liv nu.
å ena sidan, å andra sidan.
ena sekunden har jag en massa mål och saker jag vill och bestämmer mig för att göra. i nästa så faller allt platt. och allt försvinner lika plötsligt som det kommer. det gör mig förvirrad och orkeslös.
och gör att det känns ännu mer meningslöst att försöka förändra någonting när jag inte vet hur snabbt viljan försvinner.
dessutom är jag så jävla rädd för förändring. när jag inte vet vad jag faktiskt förändrar det till. kanske är det lika meningslöst? i det här är jag iallafall trygg, i det här vet jag hur allting fungerar.

antingen kommer du till himlen, eller så ramlar du ner till oss.
och jag är trött.

du anar inte hur äckligt jävla ont det gör när du tar mitt hjärta i handen & bara pressar så hårt du kan.
det känns som tusen knivhugg i magen.

& ärligt så hänger jag inte med alls med mitt humör.
men nu vill inte tårarna sluta rinna iallafall.
& visst är det jobbigt, det är det.

& nog är det slut snart alltid.

nu går jag alla andras väg & skaffar mig en egen blogg.
risken är rätt stor att det blir som allt annat jag gör, använder lite i början sen tröttnar jag.
hursomhelst.
idag då? tro det eller ej, jag tog mig till skolan. det gick mot förmodan väldigt bra.
jag kom 20 minuter försent, vilket är ganska bra för att vara jag (& pappa, för han skjutsade), fick ett häfte med lite uppgifter som jag slappt fortsatte med till lunch. sen var det slut på den dagen.
slö, kan tyckas, men jag är nöjd.
eftersom att min buss inte skulle gå förrän om två timmar så fick jag gå med nea hem, trevlig flicka, där vi lyssnade på musik, såg sköna flimklipp på youtube, drack cola & käkade colatårta från smulan.
förövrigt har hon typ världens mysigaste rum.
puss!