Jag är femton år och har precis fått ett nytt rum där jag hade lyckats övertala mina föräldrar att få en vägg svart.  Det enda som finns i rummet är en säng och på en pall bredvid sängen står det en cd-spelare, i den ligger en skiva med Broder Daniel.
Jag sätter frenetiskt upp bilder och affischer på männen som får mig att stå ut med den fruktansvärda smärtan som jag känner i bröstet.
Fem år senare i ett nytt rum ligger samma skiva i cd-spelaren, samma bilder sätts upp, fast den här gången är de betydligt färre.
Det är så märkligt vad lite som krävs för att det ska kännas precis som förr. Jag blev femton år så snabbt igen, lika liten, ensam och rädd. Jag minns precis vad jag tänkte och kände den där dagen för fem år sedan. Spikarna i magen och den fruktansvärda hopplösheten som hela tiden sprang ifatt mig. Och jag kände precis samma känslor idag när jag stod på en pall och försökte få affischerna raka.
Ibland får jag för mig att det aldrig någonsin kommer att förändras.