Jag hör festen några hundra meter härifrån och jag saknar festerna från förra hösten.
Vinet kittlar i magen som en falsk trygghet. Jag växlar genom att titta på barnfilmer och lyssna på Depeche Mode.

Det gör så jävla ont att inse hur fort man kan växa ifrån sina vänner
och det gör så jävla ont att tider som jag såg som en räddning inte betyder särskilt mycket alls för mina vänner.
Det gör så jävla ont att inse att jag kastat bort så många år av mitt liv på att önska mig döden.

I eftertankens blekhet och ljuset av visioner
det är tusen kalla röster som skriker under huden
- kom och hör, kom hit och hör.

What have we done to our lives?
We could've been anything,
we gave it all up for what?
Is there still time?

Och det gör så jävla ont att inse.

Fredagen tillbringades med Lisa på en krog inne i Sthlm. Vi hade verkligen fruktansvärt mysigt.
Vi har verkligen mer gemensamt än vad som syns på utsidan, det är så fint.
Vi träffade två nya vänner också minsann, fick gratis öl och vin.
Moa kom in till oss och tyckte att jag skulle åka med henne hem, jag ville fortsätta dricka med Lisa och våra nyfunna vänner.
Istället för att någonting vettigt hände började jag utveckla en kraftig panikångest-attack. En attack jag fått berättad för mig i efterhand, då jag bara minns små, små delar (inte pga alkoholen). Jag låg ner på marken och dunkade huvudet i sten utan att någon fick kontakt med mig. Tydligen kom det fram fler folk och försökte hålla fast mig medan jag blev allt tokigare. De fick tillslut ge upp och ringa en ambulans som kom och hämtade mig. Ifrån ambulansen har jag tre svaga minnen: jag vrålar efter min bror, ambulansmännen är jävligt elaka och jag får en spruta i handen. Flera timmar får jag tillbringa på olika avdelningar på S:t Göran. Det börjas med medicinakuten, för att sedan komma till psykakuten - därifrån blir jag förflyttad till beroendeakuten. Vid den här tidpunkten har jag inte längre någon panik, men jag får inte gå förrän jag blåser 0. Jag får inte sova, jag får sitta på en hård träsoffa i ett väntrum och höra röster och hånskratt från personalrummet som ligger intill psykavdelningen.

Personal: Det var en tjej som såg ormar också, haha!
Resten av personalen i rummet tycker tydligen också att det är roligt och komiskt.

Min ilska stiger och jag sparkar på bänkjäveln jag sitter på. Dom kommer ut och säger att jag ska vara tyst, jag säger att det är dom som ska hålla käft.
Klockan är halv tolv på förmiddagen. Mamma och pappa kommer, jag får åka hem.

Och så har det hänt igen, denna ständiga obalans mellan mig och P. Vi hade en fruktansvärt fin vänskap en gång.
Nu handlar det mest om att ta tillbaka vänskapen, för att sen kasta bort den igen. Om och om igen, om och fucking jävla om igen. Att jag har svårt för att lita på människor, det vet de allra flesta av mina vänner. Det här gör allt så mycket svårare.
Den här gången vet jag inte om det någonsin kommer lösa sig igen och skulle det göra det så vet jag inte hur jag ska kunna lita på dig, P. När jag inte vet hur lång tid det tar innan det är dags att kasta bort vänskapen en gång till.
Det känns som tusen knivhugg i magen.

Allt förändras så obehagligt mycket, alla människor förändras.
Jag står kvar i samma jävla cirkel som för flera år sen, mina vänner går vidare,
blir vuxna - växer ifrån mig alldeles för fort och utan att jag hinner hindra det.

Det var över ett år sen jag hade en sånhär stark dödslängtan
givetvis beror det på medicinen.
Men det är okej - ingen behöver ta ansvar för det.
Att jag dricker, det, det är mycket farligare det. Det går bara inte, det kan en läkare inte ta ansvar för.

I dream about how it's gonna end, approaching me quickly
Living a life of fear, I only want my mind to be clear
People making fun of me, for no reason but jealousy
I fantisize about my death, I'll kill myself from holding my breath
My suicidal dream, voices telling me what to do

Två festivaler har jag hunnit med under sommaren - peace & love och Arvika.
Peace & love är inte peace & love längre, det är mer hat och girighet. Folket är annorlunda, de som jobbar är annorlunda, Borlänge är annorlunda - ALLT är annorlunda. Det är inte okej. 10:- för att pissa på samma fräscha/ofräscha toaletter som åren innan, det är svinigt.
Men givetvis var det positivt också, Amanda är en fantastisk människa och vän - även om det för första gången faktiskt blev tjafs mellan oss. Men det löste sig och vi hade mysigt. Drack öl och lyssnade på Kapten Röd.
Brasses batterier dog så cd:n slutade fungera men band funkade så det  blev massa Mora Träsk, det ägde skiten ur alla.

Arvika var inte heller lika bra som förra året, kanske handlar det om för höga förväntningar. Men vi hade fruktansvärt kul.
LÅS is the gang. Lite för mycket synth i vårat camp men några låtar fick vi trots allt spela på bandaren och då blev det succé minsann.
Medicinen är borta nu och det märktes tydligt, blir så lätt sårad av saker som inte är menat att det ska såras, paranoia, gråtattacker och panikkänslor. Men det gick bra för jag har världens finaste människor på min sida.