Fredagen tillbringades med Lisa på en krog inne i Sthlm. Vi hade verkligen fruktansvärt mysigt.
Vi har verkligen mer gemensamt än vad som syns på utsidan, det är så fint.
Vi träffade två nya vänner också minsann, fick gratis öl och vin.
Moa kom in till oss och tyckte att jag skulle åka med henne hem, jag ville fortsätta dricka med Lisa och våra nyfunna vänner.
Istället för att någonting vettigt hände började jag utveckla en kraftig panikångest-attack. En attack jag fått berättad för mig i efterhand, då jag bara minns små, små delar (inte pga alkoholen). Jag låg ner på marken och dunkade huvudet i sten utan att någon fick kontakt med mig. Tydligen kom det fram fler folk och försökte hålla fast mig medan jag blev allt tokigare. De fick tillslut ge upp och ringa en ambulans som kom och hämtade mig. Ifrån ambulansen har jag tre svaga minnen: jag vrålar efter min bror, ambulansmännen är jävligt elaka och jag får en spruta i handen. Flera timmar får jag tillbringa på olika avdelningar på S:t Göran. Det börjas med medicinakuten, för att sedan komma till psykakuten - därifrån blir jag förflyttad till beroendeakuten. Vid den här tidpunkten har jag inte längre någon panik, men jag får inte gå förrän jag blåser 0. Jag får inte sova, jag får sitta på en hård träsoffa i ett väntrum och höra röster och hånskratt från personalrummet som ligger intill psykavdelningen.

Personal: Det var en tjej som såg ormar också, haha!
Resten av personalen i rummet tycker tydligen också att det är roligt och komiskt.

Min ilska stiger och jag sparkar på bänkjäveln jag sitter på. Dom kommer ut och säger att jag ska vara tyst, jag säger att det är dom som ska hålla käft.
Klockan är halv tolv på förmiddagen. Mamma och pappa kommer, jag får åka hem.