När jag var sju år tjatade min storebror till sig en liten kattunge, den finaste lilla kattunge jag sett. Jag och min bror gjorde allt för att hon skulle trivas hos oss den där första natten, jag flyttade in mitt täcke och mina kuddar till min brors rum och vi gjorde i ordning en egen liten säng till henne mellan våra huvuden. Det slutade med att hon gick ut och sov på soffan i alla fall.

Sen den dagen har hon alltid funnits med mig.

 

Hon såg på mig när mina ögon lyste. Hon såg på mig när jag lekte skola och affär, hon såg på mig när jag fnissade sådär som bara två bästisar kan göra.

 

Hon såg på mig när jag skar sönder mina armar och täckte mina lakan fulla med blod, hon såg på mig när jag satt ensam i mitt rum och svalde ner tabletter med smuggelvodka och lät tårarna spruta när jag klottrade dagboken full med låtcitat. Hon såg på mig när jag i panik låg och vred på mig i sängen, när jag kippade efter luft och dunkade huvudet i väggen.

 

Hon såg på mig när jag smällde igen dörren till mitt rum och skrek att ingen fattade någonting. Hon såg på mig när jag slog knytnävarna i väggen igen och igen och igen. Hon såg på mig när jag satte på CD-spelaren på högsta volym och stängde ute allting annat.

 

Hon har sett mig skratta, gråta och skrika. Hon har sett allting, hon är den enda som har sett allting.

Kanske sket hon i vad jag gjorde och hur jag mådde så länge jag fanns där och klappade på henne. Men hon var där, hon såg på mig och hon slickade på mina sår.

Hon hette Alice. Min tjockis. Och nu är hon död.

Den sista bilden.

Igår fyllde jag år och mamma och pappa kom för att fika och hade med sig fina paket. Idag gick jag sista gången på Nya Verkstan för den här terminen. Jag är klar med distanskursen och EM är i full gång, så jag antar att det är sommar nu.

Sedan början av december har jag använt Fredriks gamla analoga kamera vid tillfällen då jag inte orkat ta med mig min. Häromdagen framkallade vi tre filmrullar och jag tänkte att jag skulle visa några bilder.

En kväll i december bakade jag pepparkakor tillsammans med Fredrik och Elin.


På nyårsafton åkte jag hem och spelade spel med mamma och pappa.


Skrållan och hennes helt fantastiska mun.

En kväll i februari var Amanda i Stockholm och vi var på förfest i Fittja innan vi gick på gayklubb.

Det blev dags för årets fotbollspremiär och spelarbussmottagning. Här är Niclas och Jocke.

Jag hälsade på Lisa i Dublin och promenerade tills fötterna värkte.

Vi tog emot Göteborg på Råsunda och strax efter att bilderna togs uppstod det en mindre brand.

Jag ville göra slut på filmrullen och tog den här ytterst snygga bilden på Fredrik och mig.

Gick på match med Michis för första gången på flera år, hemskt trevligt.

Skrållan låg och sov vid min arm vilket är ungefär det bästa jag vet i hela världen.

Det blev dags för AIK-Djurgården och jag, Fredrik och Izabelle satte oss i gamla GM-parken och drack några öl innan matchen.

Och det var det.

du säger lugna ner dig, vänd blicken mot Amerika
dit framtiden har kommit, det finns ingen väg tillbaks
och visst lever tanken i Europa
men snart så kommer dumheten i moln av dålig smak
det är lönlöst att hoppas på förändring
det är lika passé som pop från sextiosju
så inse att allt är utan mening
diganosen är förtvining och sjukdomen är nu

men jag vill leva jag vill brinna
ge mig någonting att vinna
ge mig mer än bara ord
ge en smak av blod och det är nog

- Cirkus Miramar

I torsdags begav jag mig till Gröna Lund för att kolla på Timbuktu & Damn! i regnet. Det var en fantastiskt bra spelning, men vad är det för jävla nötter som har sina paraplyer uppfällda under en hel konsert?