När jag var sju år tjatade min storebror till sig en liten kattunge, den finaste lilla kattunge jag sett. Jag och min bror gjorde allt för att hon skulle trivas hos oss den där första natten, jag flyttade in mitt täcke och mina kuddar till min brors rum och vi gjorde i ordning en egen liten säng till henne mellan våra huvuden. Det slutade med att hon gick ut och sov på soffan i alla fall.

Sen den dagen har hon alltid funnits med mig.

Hon såg på mig när mina ögon lyste. Hon såg på mig när jag lekte skola och affär, hon såg på mig när jag fnissade sådär som bara två bästisar kan göra.

Hon såg på mig när jag skar sönder mina armar och täckte mina lakan fulla med blod, hon såg på mig när jag satt ensam i mitt rum och svalde ner tabletter med smuggelvodka och lät tårarna spruta när jag klottrade dagboken full med låtcitat. Hon såg på mig när jag i panik låg och vred på mig i sängen, när jag kippade efter luft och dunkade huvudet i väggen.

Hon såg på mig när jag smällde igen dörren till mitt rum och skrek att ingen fattade någonting. Hon såg på mig när jag slog knytnävarna i väggen igen och igen och igen. Hon såg på mig när jag satte på CD-spelaren på högsta volym och stängde ute allting annat.

Hon har sett mig skratta, gråta och skrika. Hon har sett allting, hon är den enda som har sett allting.

Kanske sket hon i vad jag gjorde och hur jag mådde så länge jag fanns där och klappade på henne. Men hon var där, hon såg på mig och hon slickade på mina sår.

Hon hette Alice. Min tjockis. Och nu är hon död.

Den sista bilden.