Min hosta från förra förkylningen har inte hunnit försvinna än, men nu är febern här och hälsar på mig igen.
Jag kan inte sova och det stör mig för jag är fruktansvärt trött och fryser.

Jag kan inte rå för det, men jag saknar Magelungen och mitt rum så mycket. Även om jag älskar att bo hos Fredrik.
Men Magelungen var mitt hem och min extra lilla familj i två år. Känns konstigt att helt plötsligt inte få sova där, jag menar, det är ju mitt hem!
Men jag kommer förhoppninsvis och förmodligen att vänja mig vid tanken så småning om.

Jag passade på att ta med mig kameran när jag gick till Ica för att handla mat.
Det slog mig att jag inte fotat färgerna den här hösten en enda gång, vilket är lite synd för snart är det faktiskt försent.

Jag är förvirrad och ledsen. Kan inte riktigt slita mig från Thåströms vackra stämma som jag viskar med till.
Ibland vill jag nog fortfarande bara dö.

Idag ska jag fortsätta med den nya utredningen, och jag känner mig ännu mer nervös idag än inför förra veckan.
Förra veckan var en katastrof, jag var så nervös att jag skakade och kunde inte ens svara på vad 4+5 är.
Och jag som alltid har haft hyfsat lätt för matte.
Jag vill inte bli klassad som särskolemässig en gång till bara för att jag blir så fruktansvärt nervös.
Det är där problemet ligger, inte i att jag är dum i huvudet. Jag hoppas verkligen att hon inser det.
I vilket fall som helst så ska min mattelärare ringa och prata med henne, känns skönt.
Hon sa att vi skulle fortsätta med liknande tester idag, det gör ont i magen när jag tänker på det.

Idag spöade vi Hammarby med 1-2, förbannat skönt!
Jag var nervös enda ut i fingerspetsarna under hela matchen, skakade som ett asplöv ibland.
Men det gick vägen och det är bara att hoppas att det håller i sig hela vägen fram.

(Bild från 2007)

Det är ett par stycken som har bett mig att visa någonting som jag fotar till skolan, här kommer ett par bilder från den senaste uppgiften.

Igår åkte jag in till stan och träffade min älskade vän och pulldog Felicia.
Det var fint och jag handlade grejer för pengar som jag egentligen inte har, men jag har ju så svårt att låta bli.
Vi åt en sen taco-lunch i Kungshallen och Felicia fick en flamingo av mig.
På kvällen mötte jag upp Fredrik vid Skanstull, åkte till Magelungen och hade ett bra möte med Torgny och Malena.
Sen åkte vi hem och gjorde pastasallad med räkor som vi åt i sängen framför den senaste filmen om Johan Falk som var en besvikelse.

Igår var jag och Fredrik som sagt på IKEA och det var väldigt festligt. Jag var så glad över mina nya möbler som vi på något mirakulöst sätt fick in i bilen. Idag för ungefär två timmar sen så började vi skruva ihop en av grejerna, och genast börjar dom där härliga känslorna av ilska blomma upp, vanligtvis har man gjort fel när det inte fungerar. Men nej, det var alldeles för små hål för att få ihop skiten så Fredrik fick borra större. Och jag är fortfarande förbannad, stämmningen är verkligen på topp.
Snart ska vi åka till Råsunda och se AIK spöa Gefle, härligt i regnvädret.

Jag är uppe med tuppen, tycker jag själv och känner mig fantastiskt duktig. Om en stund ska jag pysa iväg till skolan och lära mig franska.
Sen ska jag äta lunch, spela kort och umgås på MBC, skönt. Tillbaka till skolan och hänga en stund.
Efter det hämtar Fredrik upp mig och vi åker iväg till IKEA och spenderar pengar nu när jag ska flytta in på riktigt hos honom, jag har så mycket grejer som ska hit att vi måste ha mer hyllor och lådor.

Igår var det möte med soc, stödboendet, Torgny, Malena, mamma och pappa.
Soc kunde bara tänka sig att betala för stödboendet i tre månader, vilket varken jag eller stödboendet visste om. Visste de det så skulle jag aldrig ha fått flytta till stödboendet överhuvudtaget, då det tar för mycket energi för så kort tid.
Alltså bestämdes det att jag ska flytta hem till Fredrik. Jag kommer att ha samtal med T och M regelbundet, vilket är skönt. Dessutom får jag förhoppningsvis gå kvar i skolan också.
Pengar blir ett problem, men under tiden soc kollar upp det så ska mamma och pappa betala hyra till Fredrik.
Det här känns faktiskt som ett bra beslut, jag känner mig lugn.

Helgen tillbringade jag hemma hos mamma och pappa i Norrtälje och det var fint. Luften är frisk och man ser på livet från ett helt annat håll.
Den mesta tiden har jag tillbringat i soffan med tusen liter te i min fina Lilla My-mugg. Jag har haft feber och en förbannad hosta som aldrig riktigt vill släppa.
I måndags fyllde min älskade Stephanie 22 år, men jag kunde inte vara med och fira henne för att min feber var alldeles för hög.
Jag åkte till Fredrik och kröp ner i hans säng och gosade till Pelle Svanslös. Det känns så löjligt att säga men det kändes som att han hade varit borta från mig i flera månader när det i själva verket bara var i fyra dagar.
Det har varit tänkt att jag ska åka till stödboendet varje dag hela veckan, men jag har bara skjutit upp det, jag vill inte dit. Men ikväll måste jag, pappa åker med mig.
Imorgon ska jag ju ändå till skolan, så egentligen behöver jag inte vara på stödboendet mer än några timmar i natt. Jag hoppas att jag får äta lunch på Magelungen imorgon, det vore fint att se alla.

Mina två år på Magelungens behandlingshem är slut. Jag inser att jag faktiskt inte har mer att hämta där, att jag är klar. Jag har också insett att jag inte längre är den lilla rädda flickan som jag var när jag flyttade in, jag har utvecklats enormt mycket de här två åren.

Men kanske gick flytten lite för fort, det känns inte som att jag har sagt hejdå ordentligt, kanske vill jag det inte heller. Jag vill inte lämna mitt rum där jag känner så mycket känslor så fort jag kliver in, jag minns mina första nätter i rummet, jag minns paniken,  jag minns ångesten, jag minns alla skratt, jag minns nätterna i fönstret när jag var invirad i zebrafilten, drack te och tjuvrökte med musiken på i bakrunden. Jag ÄR inte redo att lämna det rummet, även fast jag vet att det redan har flyttat in en ny människa där istället för mig. Det är inte mitt rum längre och det kommer det heller aldrig att bli igen. Jag vet ju det ändå är det så svårt att släppa.

Jag är inte redo att säga hejdå till personalen, som har suttit med mig nätter igenom när jag har gråtit och skrikit i panik. Som jag har skrattat, skojat och bråkat med.
Jag får helt enkelt inte in i mitt huvud att jag aldrig kommer att sitta invirad i en filt på den röda soffan inne på kontoret med en snäll personal som klappar mig på huvudet.
Jag kommer aldrig att sitta på en obekväm stol i matrummet och spela kort tills personalen irriterat säger åt oss att vi ska gå upp och lägga oss.

 

I våras när det bestämdes att jag skulle flytta vidare till ett stödboende i oktober så tyckte jag att det lät bra och vettigt. Jag trodde att jag skulle ha utvecklats så pass mycket till dess. Och egentligen kanske jag har det. Felet är kanske att jag bara inte har hunnit vänja mig vid tanken, trots att jag vetat om det i månader.

 

Hur som helst så har jag i alla fall flyttat nu, till ett stödboende i Tyresö. Och jag vantrivs så fruktansvärt mycket, jag har bara klarat av två nätter sen åkte jag hem till mamma och pappa. Jag vågade inte laga mat där borta så jag åt ingenting, jag låg bara på mitt rum, tittade på Skärgårdsdoktorn och grät.
Det är absolut inte människorna det är fel på för dom är jättesnälla och trevliga. Det känns helt enkelt bara fel.

Jag ska försöka vara där så mycket som möjligt månaden ut för att se om det blir bättre, blir det inte det så får vi se vad som händer.