Mina två år på Magelungens behandlingshem är slut. Jag inser att jag faktiskt inte har mer att hämta där, att jag är klar. Jag har också insett att jag inte längre är den lilla rädda flickan som jag var när jag flyttade in, jag har utvecklats enormt mycket de här två åren.

Men kanske gick flytten lite för fort, det känns inte som att jag har sagt hejdå ordentligt, kanske vill jag det inte heller. Jag vill inte lämna mitt rum där jag känner så mycket känslor så fort jag kliver in, jag minns mina första nätter i rummet, jag minns paniken,  jag minns ångesten, jag minns alla skratt, jag minns nätterna i fönstret när jag var invirad i zebrafilten, drack te och tjuvrökte med musiken på i bakrunden. Jag ÄR inte redo att lämna det rummet, även fast jag vet att det redan har flyttat in en ny människa där istället för mig. Det är inte mitt rum längre och det kommer det heller aldrig att bli igen. Jag vet ju det ändå är det så svårt att släppa.

Jag är inte redo att säga hejdå till personalen, som har suttit med mig nätter igenom när jag har gråtit och skrikit i panik. Som jag har skrattat, skojat och bråkat med.
Jag får helt enkelt inte in i mitt huvud att jag aldrig kommer att sitta invirad i en filt på den röda soffan inne på kontoret med en snäll personal som klappar mig på huvudet.
Jag kommer aldrig att sitta på en obekväm stol i matrummet och spela kort tills personalen irriterat säger åt oss att vi ska gå upp och lägga oss.

I våras när det bestämdes att jag skulle flytta vidare till ett stödboende i oktober så tyckte jag att det lät bra och vettigt. Jag trodde att jag skulle ha utvecklats så pass mycket till dess. Och egentligen kanske jag har det. Felet är kanske att jag bara inte har hunnit vänja mig vid tanken, trots att jag vetat om det i månader.

Hur som helst så har jag i alla fall flyttat nu, till ett stödboende i Tyresö. Och jag vantrivs så fruktansvärt mycket, jag har bara klarat av två nätter sen åkte jag hem till mamma och pappa. Jag vågade inte laga mat där borta så jag åt ingenting, jag låg bara på mitt rum, tittade på Skärgårdsdoktorn och grät.
Det är absolut inte människorna det är fel på för dom är jättesnälla och trevliga. Det känns helt enkelt bara fel.

Jag ska försöka vara där så mycket som möjligt månaden ut för att se om det blir bättre, blir det inte det så får vi se vad som händer.