Jag har varit nästan helt skadefri i ungefär tre år nu. Impulserna kan fortfarande komma flera gånger i veckan. Och när impulserna kommer så vet jag att de kommer att vara borta igen inom bara några sekunder.

Men under vissa perioder försvinner de inte. Jag kan tänka att, helvete, vad mycket lättare allt skulle kännas om jag bara skar mig här och nu!
Jag vet att det inte skulle bli lättare. Jag vet att det tvärtom bara skulle bli svårare. Jag vet det. Men ändå sitter det där lilla monstret envist kvar på axeln.

Det här är en sådan period. Det är för mycket som händer och jag hinner inte sortera mina tankar.

Jag har tre uppgifter i psykologin som ska vara klara senast på söndag, varav en av dem ska skrivas på skolan. Vilket jag hatar.
Det är skrivarverkstäder och fotokurser som jag inte borde missa.

Och på fredag åker jag till Amsterdam med mamma över helgen, vilket egentligen är fantastiskt roligt. Men jag tänker bara på allt som kan gå fel.

Jag känner mig så extremt stressad och ledsen. Så liten men samtidigt så stor.

I det sista derbyt någonsin på Råsunda så spöade vi Djurgårn med tre jävla noll! Känns så helvetes, jävla fint!

JAG ÄR SÅ JÄVLA FRUSTRERAD! Jag struntade i min fotokurs idag för att plugga. Nio meningar har jag fått ner, NIO! På hela dagen. Jag har suttit och stirrat på skärmen tills jag insett att jag inte kommit någonstans och då har jag istället hittat på tusen andra saker att göra istället. För att sedan sitta och stirra på skärmen igen. Jag vet helt enkelt inte hur man gör. Och irritationen bara växer. Jag vill bara gråta, skrika och slita i mitt hår, men jag gör det inte.