egentligen har jag ingenting vettigt att säga. alls.
jag har varit ute och gått idag! och sprungit.
sen tog jag tag i mig själv och började läsa alla aftonbladet och expressen från onsdag till fredag och läste allt om johanna, jag har inte vågat göra det innan.
och ja, jag grät. jag grät som en idiot. larvigt? ja, säkert.
men vafan: MINA HJÄLTAR BARA DÖR.

natten till idag var hemskare och jobbigare än vanligt, ändå lyckades jag somna framåt halv fem-fem på soffan vid datorn. klockan åtta blev jag väckt av pappa, och herregud, jag lyckades komma upp och fick skjuts till skolan. det enda vi gjorde där var att snacka lite, sen drog vi och käkade lunch på ett glas. sen slutade vi. jag drog med linnea hem, eftersom att min buss inte skulle gå förrän vid två.
hemma hos henne gluttade jag mest när hon lirade tv-spel och snackade lite.
hur som helst, när jag kom hem så tog det inte lång tid innan jag återigen somnade på soffan, jag vaknade till igen vid åtta.
ungefär sen dess har det varit kaos. och jag gick ut och skrek i skogen.
mamma kom in med ett par theralen till mig (ja, jag har fått det utskrivet igen, av någon anledning.)

igår var det dax för mitt första gruppsamtal på DBT:n. jag var sjukt nervös, och övervägde, jag vet inte hur många gånger, om jag skulle skita i alltihopa.
hur som helst kom jag dit tillslut, satt i väntrummet tillsammans med en tjej, jag tror att båda fattade att båda skulle till samma grupp. i fem minuter satt vi bara och tittade på varandra.
precis innan vi började så kom en kille också. det var skitnervöst men när vi väl började gick det rätt bra.

idag var det skola och hela mitt huvud strejkade. pluggade ingenting alls, satt mest och tittade på dom andra, lyssnade när dom snackade och gick ut och rökte då och då.

och nu: jag vet inte hur jag mår, jag vet inte alls.
det är mest skit.

och så har det hänt också. johanna sällström, sveriges utan tvekan skickligaste skådespelerska, DÖD.
död som bara fan. död utav bara helvete. så jävla sorgligt.
jag var tio år, tio jävla år första gången jag beundrades av johanna.
jag var tio jävla år när jag beundrades av henne som så jävla skickligt spelade knarkare i under ytan. sen var jag fast.
när jag såg henne i somras, på wiraspelen, stod så nära att jag kunnat petat på henne var jag så jävla glad. så jävla glad.
och så idag. POFF.

och så har jag gjort det en gång till, gråtit över cannie möllers fantastiska sätt att skriva alltså. gråtit över hennes sätt att beskriva och hur ont det gör.
den här gången var det lucia. och den känns, den också.

igår/i onsdags var jag hemma hos felicia, vi hade det jättemysigt och bra.
drack sprit, lyssnade på musik, fotade & snackade.
jag trivs verkligen i felicias sällskap, hon får mig att le & hon får mig att vilja le.
till slut hamnade vi iallafall i sängen för att sova & vi gjorde en hultsfred & somnade med hennes hand i min & min hand i hennes.
det var bra.

med hjärtan av betong
min kära Sockerläpp och jag
faller då vi är av samma sort

jag är så pepp inför imorgon. efter skolan ska jag träffa felicia.
sen ska vi kirra sprit, köpa növändigheter & sen drar vi hem till henne. har riktig mysfylla, bra prat och allt såntdär. PUSS PÅ DET. SKÅL FÖR DET!

helgen var skitbra & mysig.

fredag:





lördag:

absolut räddningen just nu.

nej det bildar inga vettiga meningar, det är ord, huller om buller.
varför blir det så!? varför fattar jag inte?

miles away
there's hopeless smiles brighter than mine
and I need for you to come and go
without the truth falling out

old incisions refusing to stay
like sun through the trees on a cloudy day

you brighten my life like a polystyrene hat
but it melts in the sun like a life without love
and i've waited for you so i'll keep holding on
without you
without you

kvällens/nattens soundtrack alltså: silverchair - without you
cirkus miramar - lollipopocoaster I & II.