1-0!

Jag tänker på vintern 2002, det var inte längre lika kul att vakna på mornarna. Det kändes inte lika bra att le längre. Tolv år var jag när jag tyckte att det kändes bra att trycka nålar under naglarna, tolv år var jag när jag skapade blåmärken över hela min kropp av fri vilja.
Jag tänker på hösten 2003, den hösten jag för första gången på allvar var beredd att offra hela mitt liv. Mitt trettonåriga liv.
Jag tänker på dagen som blev min största besvikelse, men också min räddning. Jag minns som om att den skedde igår. Jag minns kylan, kläderna, tårarna i duschen. Jag minns polisens ord i mitt öra.
Jag minns pappas rädda blick och mammas tårar. Jag minns min enda tanke. Jag hör den fortfarande eka varje dag.
Hösten 2003 ja, jag minns fortfarande känslan i magen.
Det var nätter utan sömn, det var dagar som var mardrömslika.
En mening som fortfarande kan eka i huvudet. En mening. Varför kan du skratta med dom och inte med oss, om du nu mår så jävla dåligt? Den meningen, den kan få mig att bli tretton år igen. Tretton år och alla tvivlar.
Jag var tretton år första gången jag drog ett rakblad mot min arm. Det blev det enda jag riktigt kunde hålla fast vid. Tretton jävla år och jag var allvarlig med att jag tyckte att allt dåligt i världen var mitt fel.
Jag tänker på vintern 2003, rakbladen hade redan hunnit bli en del av min vardag. Vänner jag litade på hade redan vänt mig ryggen och svikit.
Jag tänker på nyår 2003/2004, året som kom att bli det värsta året jag minns.
Jag tänker på våren 2004, den våren då mitt skolkande verkligen började på allvar.
Den våren då jag började missbruka maten. Den våren då även mina ben täcktes av sår.
Jag var fjorton år när det enda som verkligen betydde något för mig var AIK matcherna, det var 90 minuter av glädje. I 90 minuter var tankarna på annat håll.
Jag tänker på sommaren 2004, den sista gången jag badade, sista gången jag visade mig för någon i badkläder.
Sommaren 2004 och mardrömmarna var värre än någonsin, rädslan för att sova högg i magen.
Fotbolls-EM blev min räddning, jag satt klistrad framför TV:n.
Jag tänker på hösten 2004, den hösten när jag bytte skola, det hjälpte inte, lärarna var bättre men jag klarade inte av pressen ändå.
Den hösten då allt sprack. Den hösten jag tillbringades större delen av min tid i sängen, med en blandskiva som gick om och om igen, dygnet runt.
Framförallt Hole - Dying och Bruce Springsteen - The River kopplar jag ihop med den hösten.
Jag tänker på vintern 2004, hela min kropp gjorde uppror, jag svimmade i duschen, infektioner hit och dit, mina ständigt skakande händer.
Nyåret jag bara ville tillbringa med en enda person, barndomskompisen som svek. Och jag blev ensam.
Jag tänker på våren 2005 och jag var tunnare än någonsin. Den våren då skolan reagerade på att jag aldrig åt lunch. Den våren då skärsåren blev djupare och djupare för varje gång.
Och jag tänker på sommaren 2005, då jag fick min kamera. Jag minns konserterna. Jag minns dagen,
som jag levde på i flera månader, som jag fortfarande kan leva på. Jag minns till och med klockslaget.
Ändå blev jag inte gladare, ändå så föll jag längre och längre ner i det där svarta hålet.
Femton år och den där fruktansvärda paniken kom och besökte oftare och mer brutalt.
Det är ungefär här allt börjar bli en dimma, jag minns vissa saker, men kan inte koppla ihop dom med någon tid. Ju mer jag tänker på det, ju mer dimma blir det.

du lovade att du alltid skulle finnas där för mig
vad som än hände sa du
och om jag skulle hoppa
då skulle du ta emot mig

lögn

när jag hoppade
släppte du taget om mig
och lät mig falla

och det gör ont att se
hur du ler
mot dom som vi en gång
tillsammans föraktade

Jag är fruktansvärt seg i kroppen och har ont i huvudet idag.
Jag minns inte riktigt vad som hände i natt.. Men jag minns paniken.
I vilket fall som helst så resulterade det i en överdos av Atarax, inget farligt med andra ord.
Det pratas om motorvägar eller krokiga, långa men bra monstervägar. Det pratas om DBT eller behandlingshem.
Dom här jävla valen. Jag skiter i alltihop!

Jag funderar allvarligt och har gjort det ett tag nu att sluta på DBT:n.
Jag har inte orken, känns så jävla meningslöst.
Jag är tvungen att gå upp vid typ 9 för att åka buss hur länge som helst, för att ens komma dit, två gånger i veckan, var tredje vecka tre gånger och då med TVÅ psykologer PLUS mamma och pappa. Jag hatar buss och bussresan blir fan inte roligare eller lättare när man vet vad som väntar.
Det blir inte roligare eller lättare efter varje gång man misslyckas.
Jag mår sämre nu än vad jag gjorde förut. Det här ger mig ingenting, det händer ingenting!
DBT är säkert min sista chans, men det går fan inte!

Första trippen till Göteborg alltså:
Skulle åkt ner på torsdagen men min feber, min hosta och mitt tvivel gjorde att jag åkte på fredagen istället.
Neaa och Ida mötte mig på stationen, vi tog bussen ut till Kungälv, lämnade min väska, fick mat och fick skjuts in till Göteborg igen. Där träffade vi Micke och drog vidare till någon kompis till han, där det var typ tre killar till och alla var GAIS:are, jag blev inte så populär men jag vägrade hålla käften.
Efter ett tag blev vi i alla fall hämtade, åkte hem och sov. Jag somnade inte förrän vid fyra, jag var inte så glad.
På lördagen drog vi in till stan, gick omkring en liten stund, sen ringde Kajsa och sa att vi skulle åka till Bergsjön och köpa sprit av samma gubbe som sist. Så då gjorde vi dit, det tog fan hela dagen, men det var jävligt nice.
Sen åkte vi i alla fall hem till Micke igen och började dricka. Klockan nio skickar Kajsa sms och säger att jag ska ta mig till centralen och möta henne och Evelina.
Kommer dit med en sjuttis men bjuds ändå på en massa vin, vi åkte spårvagn till Slottskogen, var där i typ.. 5 minuter sen drog vi vidare och typ satt vid någon bänk ett gäng. Har ingen aning om varför, men det var jävligt kul. Mina pandor är så jävla bra. Och fan, dom vet hur man super.

Efter några timmar ringer Neaa igen och säger att jag ska börja dra mig tillbaka till Micke igen, när vi går mot spårvagnen möts vi av ett 20-tal IFK:are, haha yes tänkte jag.
Jag var skitfull och höll på att somna, men när jag kom fram var jag på g igen och började dricka mer. Jag och Ida var verkligen fyllekajorna liksom, haha, så jävla packade! Men det var kul.

Någongång blev vi iallafall hämtade och jag somnade på en gång typ.
LAGOM seg dagen efter, men det var ju skönt för då kunde man sova i bilen. Kom hem runt elva, fick piller och skulle sova, men inte gick det, fick panik och så drog jag några shots för att sova.
Jag vaknade tog en shot + Atarax.
Och natten slutade med shots.
Tisdag morgons frukost = två groggar, två shotar + Atarax. Det här börjar gå åt skogen..
Ja, nu börjar jag alltså med tisdagen, Göteborgs-resan nummer två. Åker iväg hemifrån vid 8, redan lite smått lullig, möter upp Mickan med Youssef på centralen.
Kliver på bussen, börjar dricka gin, öl och cider hejvilt. När vi är framme i Gbg är jag laaagom packad. Möter upp Kajsa, Elsa, Saga och Maja.
I min väska ligger plötsligt 5 cider, jag la fan inte ner så många. Men för att komma in var jag ju tvungen att dricka upp dom, kunde ju inte lämna dom utanför liksom. Sagt och gjort. Men mina brudar hjälpte till lite.
Jag gick in, träffade Peter och satt med honom. Jag var kanske lite för full alltså, var säkert jättejobbig, höhö.
Matchen var NICE.
Sen sprack allt, eller något. Jag har ingenting att säga om hemresan. Alls. Förutom tack till Peter och om det var någon annan som hjälpte.

Hela jag skriker; byt inte ut mig, byt inte ut mig, byt fan inte ut mig!
Det jag varit så fruktansvärt rädd för så länge, det som verkligen inte fick hända det håller på att hända.
Och hela jag rasar, hela kroppen faller ihop och jag får svårt att andas.
Jag var inte beredd på det, inte nu.

Jag måste skriva av mig lite.
JAG HAR SÅ ONT! Överallt har jag ont. Det bara river och sliter och jag kan knappt andas. Jag vet inte vad som är fel.
Den här paniken, jag hatar den här förbannade jävla paniken som kommer.
Som kommer plötsligt bara, som en dimma och plötsligt fattar jag ingenting.
Vad fan är det för fel? Det undrar jag verkligen.
Jag menar allvar, det känns som att jag har glasbitar i halsen och i magen när jag andas, som att jag har glasbitar under fötterna så fort jag rör mig, men ändå är det röra mig jag vill. Jag blir sådär helt rastlös och vet inte riktigt vart jag ska ta vägen.
En kram och en hand att hålla i behöver jag. Och en röst som sjunger i mina öron.

Jag tänkte skriva om Göteborg, men jag orkar inte nu, tar det imorgon.
Jag tänkte svara på brev, men jag orkar inte nu, tar det imorgon.

Nu är jag tillbaka i det där igen. Det där ruset.
Det kommer som en storm. Lite ont gör det allt, det måste jag säga.
Nu är det lite vodka + parlamentet + sängen som gäller.

SERIÖST.
männen i mitt liv hela dagen, hela veckan.
kolla länken och det är något fel om du inte gillar det.
http://www.youtube.com/watch?v=ZZz-x-bXRMw&mode=related&search=

Jag är så besviken på att folk inte är som jag tror att dom är.
Jag är så less på mig själv att jag går på det varenda gång.
Jag är så trött på att ständigt bli lurad.
Jag jag jag jag.

Bloggen är vid liv igen, om det är bra eller dåligt vet jag inte.
I fredags var det The Sounds med pappa (eftersom att jag inte hade fått gå in utan honom), Felitchia, bror, Calle och Evelina (F:s syster) + Evelinas tjej och kompis. Vi stod utanför från klockan 18 tror jag. Sen fick vi platserna längst fram i mitten. Dom skulle börjat klockan 21, men det var två band som spelade innan, det första var okej, det andra var bara fjantigt. Det var trångt och långtråkigt att stå och vänta. Till sist kom dom iallafall och jävlar vilken lycka. Tröttheten var som bortblåst. Det var en skitbra spelning, men den på Viking Line var bättre.
I lördags var det partaj med Felitcia, och jävlar vad vi kan partaja sen. En kvarting brännvin, tre öl och en flaska vin gjorde vi slut på.
Jag mådde lite illa ett tag och satte mig vid toan, sen var jag snabbt igång igen!
Sen smög sig ångesten på och Felitchia la mig i sängen och jag grät och hade mig.
Efter ett tag av gråt och hemskheter (tack till dom som var så snälla) gick jag upp och Felitchia höll mig i handen och fixade så att Trexe (hennes bästa killkompis) laddade ner Broder Daniel. Och så satt vi och snackade tills jag blev glad igen.
Senare när alla hade somnat satt vi i köket, syster F och jag och snackade skitlänge. Klockan åtta ringde mamma och tyckte att det var dax att åka hem, så hon kom och hämtade oss.
Skitfulla fortfarande och jävlar vad vi måste luktat skit.
När vi kom hem gick vi och sov. Vaknade med 1000 liter ångest och en jävla huvudvärk.
Förut sket jag fullständigt i bakfyllor, men nu blir dom fan hemskare och hemskare för varje gång.

Igår låg jag i sängen hela dagen, förrutom dom få stunder jag satt vid datorn.
Idag är det samma sak. Jag är trött, less, förvirrad och vet inte alls vart jag ska ta vägen.
Natten var hemsk. Jag blir så förvirrad att jag inte vet vart jag är eller vad jag gör. Ingenting alls blir logiskt. Orden blir konstiga meningar, lampan blir ett ansikte, tv:n blir myror, sängen kunde likagärna varit något annat. Det rycker i handtaget, och någon skrattar. Jag förstår ingenting.