Jag funderar allvarligt och har gjort det ett tag nu att sluta på DBT:n.
Jag har inte orken, känns så jävla meningslöst.
Jag är tvungen att gå upp vid typ 9 för att åka buss hur länge som helst, för att ens komma dit, två gånger i veckan, var tredje vecka tre gånger och då med TVÅ psykologer PLUS mamma och pappa. Jag hatar buss och bussresan blir fan inte roligare eller lättare när man vet vad som väntar.
Det blir inte roligare eller lättare efter varje gång man misslyckas.
Jag mår sämre nu än vad jag gjorde förut. Det här ger mig ingenting, det händer ingenting!
DBT är säkert min sista chans, men det går fan inte!