Igår hade jag och Moa bestämt oss för att plugga tillsammans. Vi fick inte så mycket gjort, det var roligare att spela Skip-bo och äta wienerbröd.

Jag var elva år när jag gick på min första match på Råsunda. Ett år senare fick jag mitt första årskort i julklapp. Det är inte många matcher jag missat sedan dess.

Råsunda har varit den enda platsen på hela jorden där jag har kunnat släppa allting annat.

Mina monster har inte kommit åt mig där, det har varit min trygga plats.

När alla andra har försvunnit en efter en har Norra ståplats alltid funnits kvar. Tills nu.

Tanken på att aldrig mer få kliva in på Råsunda, kliva upp på en blå, solblekt stol och sjunga "Å, vi e AIK" är skrämmande. Aldrig mer. Det vänder sig i magen.

Hela den här säsongen har bestått av "sista gången", sista premiären på Råsunda, sista derbyt, sista allsvenska matchen, sista matchen.

Sista matchen har spelats nu. Vi har gått in på Råsunda för sista gången, vi har plockat på oss stolar, skyltar, gräs och nät.

Det här kapitlet är slut nu. Nu börjar ett nytt.

Det är svårt att ta in att det verkligen är slut nu. Aldrig mer.

Det gick förstås ännu bättre att plugga efter att den här trillade ner i brevlådan... En två timmar lång konsert-DVD, ren jävla magi.

Jag borde vid det här laget ha kommit ungefär halvvägs in i min kurs. Det har jag inte. Jag har knappt börjat med den första uppgiften.

Jag kan bara inte, det går inte, jag förstår ingenting, förstår inte ens vad det är jag ska läsa i boken för att kunna göra uppgifterna.

Jag är usel. Usel.

 

Jag går fram och tittar på almanackan ungefär sju gånger om dagen och räknar dagarna till december. Hoppas på så sätt att få tiden att gå lite fortare. Det gör den inte. Det är samma dag som när jag tittade för fyrtio minuter sedan.
Det är tolv dagar kvar till årets bästa månad. Tolv dagar kvar till jag får sätta upp stjärnor och adventsljusstakar i fönstren, äta pepparkakor och lussebullar, baka och dricka glögg som jag egentligen inte tycker om, öppna luckor och titta på julkalendern, promenera på fulla gator i jakt på de perfekta klapparna, dricka varm choklad med vispgrädde och förhoppningsvis få se stora snöflingor falla mot marken. I tolv dagar till ska jag stå ut.

Igår var det återigen dags för fotboll då AIK tog emot PSV Eindhoven. Efter ett fruktansvärt snyggt mål av Bangura vann vi matchen med 1-0. Grymt!

 

Efter dagens skrivkurs tog jag tunnelbanan till Skanstull för att handla te och bestämde mig därefter för att trotsa kylan och blåsten och promenerade till Centralen där jag mötte upp Izabelle som bjöd på fika.

Så blev det till slut dags för den sista allsvenska matchen någonsin på Råsunda. En fruktansvärt märklig och sorglig känsla. Dagen till ära promenerade gamla AIK-profiler runt planen. Fint.

Årets halloweenmaskerad blev tyvärr en väldigt liten tillställning, men hemskt trevlig ändå. Såhär såg vi ut: