Jag var elva år när jag gick på min första match på Råsunda. Ett år senare fick jag mitt första årskort i julklapp. Det är inte många matcher jag missat sedan dess.

Råsunda har varit den enda platsen på hela jorden där jag har kunnat släppa allting annat.

Mina monster har inte kommit åt mig där, det har varit min trygga plats.

När alla andra har försvunnit en efter en har Norra ståplats alltid funnits kvar. Tills nu.

Tanken på att aldrig mer få kliva in på Råsunda, kliva upp på en blå, solblekt stol och sjunga "Å, vi e AIK" är skrämmande. Aldrig mer. Det vänder sig i magen.

Hela den här säsongen har bestått av "sista gången", sista premiären på Råsunda, sista derbyt, sista allsvenska matchen, sista matchen.

Sista matchen har spelats nu. Vi har gått in på Råsunda för sista gången, vi har plockat på oss stolar, skyltar, gräs och nät.

Det här kapitlet är slut nu. Nu börjar ett nytt.