Jag tänker på vintern 2002, det var inte längre lika kul att vakna på mornarna. Det kändes inte lika bra att le längre. Tolv år var jag när jag tyckte att det kändes bra att trycka nålar under naglarna, tolv år var jag när jag skapade blåmärken över hela min kropp av fri vilja.
Jag tänker på hösten 2003, den hösten jag för första gången på allvar var beredd att offra hela mitt liv. Mitt trettonåriga liv.
Jag tänker på dagen som blev min största besvikelse, men också min räddning. Jag minns som om att den skedde igår. Jag minns kylan, kläderna, tårarna i duschen. Jag minns polisens ord i mitt öra.
Jag minns pappas rädda blick och mammas tårar. Jag minns min enda tanke. Jag hör den fortfarande eka varje dag.
Hösten 2003 ja, jag minns fortfarande känslan i magen.
Det var nätter utan sömn, det var dagar som var mardrömslika.
En mening som fortfarande kan eka i huvudet. En mening. Varför kan du skratta med dom och inte med oss, om du nu mår så jävla dåligt? Den meningen, den kan få mig att bli tretton år igen. Tretton år och alla tvivlar.
Jag var tretton år första gången jag drog ett rakblad mot min arm. Det blev det enda jag riktigt kunde hålla fast vid. Tretton jävla år och jag var allvarlig med att jag tyckte att allt dåligt i världen var mitt fel.
Jag tänker på vintern 2003, rakbladen hade redan hunnit bli en del av min vardag. Vänner jag litade på hade redan vänt mig ryggen och svikit.
Jag tänker på nyår 2003/2004, året som kom att bli det värsta året jag minns.
Jag tänker på våren 2004, den våren då mitt skolkande verkligen började på allvar.
Den våren då jag började missbruka maten. Den våren då även mina ben täcktes av sår.
Jag var fjorton år när det enda som verkligen betydde något för mig var AIK matcherna, det var 90 minuter av glädje. I 90 minuter var tankarna på annat håll.
Jag tänker på sommaren 2004, den sista gången jag badade, sista gången jag visade mig för någon i badkläder.
Sommaren 2004 och mardrömmarna var värre än någonsin, rädslan för att sova högg i magen.
Fotbolls-EM blev min räddning, jag satt klistrad framför TV:n.
Jag tänker på hösten 2004, den hösten när jag bytte skola, det hjälpte inte, lärarna var bättre men jag klarade inte av pressen ändå.
Den hösten då allt sprack. Den hösten jag tillbringades större delen av min tid i sängen, med en blandskiva som gick om och om igen, dygnet runt.
Framförallt Hole - Dying och Bruce Springsteen - The River kopplar jag ihop med den hösten.
Jag tänker på vintern 2004, hela min kropp gjorde uppror, jag svimmade i duschen, infektioner hit och dit, mina ständigt skakande händer.
Nyåret jag bara ville tillbringa med en enda person, barndomskompisen som svek. Och jag blev ensam.
Jag tänker på våren 2005 och jag var tunnare än någonsin. Den våren då skolan reagerade på att jag aldrig åt lunch. Den våren då skärsåren blev djupare och djupare för varje gång.
Och jag tänker på sommaren 2005, då jag fick min kamera. Jag minns konserterna. Jag minns dagen,
som jag levde på i flera månader, som jag fortfarande kan leva på. Jag minns till och med klockslaget.
Ändå blev jag inte gladare, ändå så föll jag längre och längre ner i det där svarta hålet.
Femton år och den där fruktansvärda paniken kom och besökte oftare och mer brutalt.
Det är ungefär här allt börjar bli en dimma, jag minns vissa saker, men kan inte koppla ihop dom med någon tid. Ju mer jag tänker på det, ju mer dimma blir det.