Och så har det hänt igen, denna ständiga obalans mellan mig och P. Vi hade en fruktansvärt fin vänskap en gång.
Nu handlar det mest om att ta tillbaka vänskapen, för att sen kasta bort den igen. Om och om igen, om och fucking jävla om igen. Att jag har svårt för att lita på människor, det vet de allra flesta av mina vänner. Det här gör allt så mycket svårare.
Den här gången vet jag inte om det någonsin kommer lösa sig igen och skulle det göra det så vet jag inte hur jag ska kunna lita på dig, P. När jag inte vet hur lång tid det tar innan det är dags att kasta bort vänskapen en gång till.
Det känns som tusen knivhugg i magen.