Bakslaget har nog varit nära länge nu, men jag har inte riktigt velat se det.
Jag har en sån fruktansvärt ångest, jag har försökt att hålla mig sysselsatt med att diska, skriva, måla och läsa, men den vill liksom inte försvinna. Fredrik är inte hemma så jag kan inte be honom om hjälp, jag vet verkligen inte vad jag ska göra eller vart jag ska ta vägen.
Jag har en kittlande känsla på huden, i huden - det är så självskadetankarna vill påminna mig.
Dom där spikarna i magen som jag inte har känt på så länge börjar hitta tillbaka och jag vill bara lägga mig ner och skrika. Jag vill vara liten, jag vill att någon ska ta hand om mig.

Helgen, jag försöker att prata om helgen. Det var en fin helg, jag var nog lycklig. Jag älskar att vara hemma med hela familjen plus Lina och Fredrik. Vi tittade på tv och film, åt fruktsallad och spelade spel.
Promenerade med mamma i skogen, det var fint. Och jag längtar tillbaka till barndomen.