Okej, veckan i fjällen alltså. Vi gick upp jättetidigt på lördagen, jag var allmänt sur och grinig till en början.
En skiva som pressades jävligt hårt under resan var Timbuktus "Oberoendeframkallande", blev inte ett dugg besviken, den är riktigt grym! Mina två favoritlåtar än så länge är "låt nr 92" och "kjesaren e naken".
Hur som helst, efter sex timmars bilresa så var vi i alla fall framme, packade in grejerna i huset, sen gick vi upp och köpte liftkort och sånt. Sen var det paniken som kom och spökade och jag tvingades ta piller och gå och sova på en gång.
Och så blev det morgon, hujedamig, en vecka om året går jag frivilligt upp klockan åtta på morgonen, enbart för att backarna är bäst på mornarna. Iallafall: jag gick alltså upp klockan åtta, pappa & Leffe hade gjort frukost så det var bara att hugga in. Och klä på sig och åka ut i backarna. Jag som efter förra årets händelse är livrädd för minsta lilla lilla isfläck klarade det galant ändå.
Förra året fanns det inget kul alls att fota, men i år, ja jävlar vad vackra bilder det hade kunnat bli. Fotade upp två filmrullar med pappas gamla analoga, men jag vet inte alls hur dom blir, för jag är kass på att veta vad det ska vara för bländare och sånt. Men, vi får se hur det blir.
Dagarna såg ungefär precis likadana ut så att det känns inte som någon idé att beskriva varje dag.
Men jag längtade hem jättemycket, till min trygghet och min värld, där jag vet hur allting funkar, där allt går på rutin. Det är svårare när man bor i en stuga med 9 pers och i princip aldrig får vara ifred. Det blev ett par promenader om man säger så.
Some, Camilla, Rosalie och hunden kom två dagar senare och åkte hem en dag tidigare, låter elakt, men det är inget illa menat, men det var skönare när vi bara var 6 pers. Det blev en helt annan stämning också. Ekk blir mycket säkrare och högljuddare. Det är bra.
På hemvägen så stannade vi i Bollnäs och kollade på Ekk:s skola och boende, det var fint. Ja, det är nog bra för honom det där stället. Det tror jag.
När vi tillslut kom hem, vid halv fem så var det så skönt att sätta sig vid datorn igen och gosa med katterna.

Klockan elva pratade jag med Nea och jag blev jävligt välkommen hem till henne på sprit och umgänge. Jag bangade inte, såklart, så jag fixade i ordning mig lite snabbt och tvingade pappa att skjutsa dit mig.
När jag kom fram möttes jag av en slirig och glad Nea, så söt är hon.
Väl inne hälsade jag på folk och fick snabbt i mig ett par vaniljshots. Och grogg och grejer. Det var nice!
Jag blev full som ett svin och njöt av stunden.
Slutsats: Nea är en mycket bra tjej och sprit är bra.