Trots för många Stilnoct i kroppen så somnade jag inte i natt. Jag grät högt och tydligt, ingen vaknade. Jag dunkade huvudet hårt i väggen, ingen vaknade. Jag hade musiken på hög volym, ingen vaknade.
När jag inte vill att dom ska komma in på natten så gör dom det. När jag sitter och önskar att dom ska göra det så kommer ingen. Inte deras fel såklart, jag vågade helt enkelt inte röra mig. Den där rädslan är nog det värsta jag vet, känslan av att hela kroppen kommer falla i bitar om man skulle råka röra en millimeter.
Idag har varit en jobbig dag, trots Stesolid. Jag har försökt koncentrera mig på att läsa, men orden bara flyter ihop, dom bildar inga riktiga meningar. Tänkte göra ett försök med film nu.

Kvällens soundtrack: Bruce Springsteen - Sad eyes