Läkaren här har tagit bort min sömnmedicin och det finns inte en chans att jag får tillbaka den igen. Trots att han faktiskt sa att om jag testade Nozinanen och den inte funkade kunde vi byta tillbaka. Efter två veckor kom jag tillbaka och sa att nej, jag vill inte ha den, den funkar inte. Då svarar han: "Vi höjer dosen då.", jag plågade genom mig i en vecka, sen var det dags för ett nytt möte med mitt team + mina föräldrar. I tre minuter fick jag vara med, sen ville han prata själv med mina föräldrar och teamet, när jag kom tillbaka in hade dom bestämt att jag ska äta ett hormontillskott! Och jag blev så arg, i tre minuter fick jag vara med och prata - men mina åsikter räknas inte iallafall, det började rycka i fingrarna och han sa att jag fick välja mellan hormontillskottet eller ingenting alls. Jag gick ut ur rummet och smällde igen dörren. Så nu i en-två veckor har jag fått klara mig utan min utskrivna medicin, vilket leder till att jag fixar eget, då blir det både starkare, mer och oftare.

I vilket fall som helst: Idag började min dag med individualterapi, Magnus hade fixat fram utredningen dom gjorde på mig i somras, vi började gå igenom den, två punkter hann vi på 45 minuter. Det var riktigt jobbigt och svårt att läsa hur andra har dömt mig.

Och just nu: Jag vill dö. Tack och hej.