Igår var det möte med Torgny på Magelungen och det gick bra. Men jag känner mig så sorgsen när jag kommer dit nu, det är inga ungdomar kvar från mina dagar, förrutom lilla Molly. Och det känns så tyst och.. konstigt.
Men fortfarande så saknar jag att vara där, att få smälla i dörren till mitt rum och sätta på Broder Daniel på högsta volym så att golvet bokstavligen skakar. Att få vara där och bara vara liten och rädd, lämna över allt ansvar på någon annan. Jag inser givetvis att jag varken kan eller vill bo på ett behandlingshem resten av livet. Jag vill ut och jag vill leva. Jag trodde att jag var redo för livet, men de senaste veckorna har gång på gång visat mig att jag inte klarar av det. Jag klarar inte av att vara vuxen och jag klarar inte av att ha ansvar över mitt eget liv.

Det är inte mycket som är som det ska vara. Återigen har jag fått återfall till rakbladen och det gör mig så besviken. Jag har förmodligen inte så många vänner kvar och dessutom är jag pank. Jag förstår inte riktigt hur det är tänkt att jag ska klara mig på 1050:- i månaden när jag har en hyra som ska betals på 2500:-.

En positiv sak har dock hänt. Asperger-diagnosen är nu borttagen och det kändes så skönt att höra att det verkligen inte fanns någon grund till att överhuvudtaget sätta den diagnosen från början. Det är en seger. Egentlig depression kvarstår men nu tillsammans med emotionell instabil personlighetsstörning igen och det känns rätt bra. Så nu ska jag få börja på DBT igen och den här gången är jag motiverad.