I hjärnan pågår ett tredje världskrig, kroppen vill inte heller fungera som den ska.
Och allt tjat om att jag måste skaffa mål, och små ljuspunkter om dagarna (där varken piller eller alkohol är inräknat), att det är vad som krävs. Då kan jag hitta tillbaka till livet.
Det där tror jag inte på, allt det där är en illusion, något som människan fantiserar ihop för att slippa känna av det meningslösa. Människan fantiserar ihop att dom blir lyckliga när dom går till ett jobb som dom egentligen hatar, när dom tjänar pengar som dom egentligen inte behöver.
Vi inbillar oss att vi behöver allt det där, det är viktigt att man har dom senaste prylarna, senaste kläderna, allt ska vara nytt. Allt för att inte falla ihop.
Jag vill inte leva så, jag vill inte leva i en lögn.

Annars: Jag har legat i sängen sen i fredags. Har knaprat piller för att ens orka ta mig till datorn.
Halva madrassen ligger utanför sängen, lakanet ligger vid fötterna, täcket har ramlat ut ur påslakanet, diinglis är nerblodad. Och jag luktar svett. Misär.
I natt hamnade jag på psykakuten. Och det är allt.