Kanske är det för att jag har fått världens finaste brev från mamma som jag gråter, kanske handlar det om något helt annat.
Kanske tror jag fortfarande att jag är den lilla trettonåriga flickan som sitter i fosterställning med kläderna på och hulkar i en iskall dusch. När en pappa i panik plötsligt får upp låset och stirrar med förskräckta ögon på sin lilla dotter. En mamma som gråter hysteriskt när hon kommer hem och hittar sin dotter i pappans knä.
Kanske blir jag aldrig någonsin äldre än så. Kanske är det därför jag gråter, kanske handlar det om något helt annat.