Det känns som att hela min tonårstid har dött, på 80 minuter försvann den. När jag kom hem från Göteborg i lördags så var jag helt knäckt, förstörd. Jag pendlade mellan sängen och altanen för att röka. Tårarna slutade inte rinna.
Min bror förstod ingenting, men han kramade mig och satt i min säng och höll min hand. Tillslut tvingades han ringa till mamma för att få reda på vart Stilnocten var - han gav en till mig och efter två timmar lyckades jag somna.
Det känns som att gå omkring i en bubbla, jag känner mig inte riktigt levande. Jag trodde inte att jag skulle ta slutet på den här resan så hårt som jag har gjort och gör. Allt känns så förbannat jävla fel och tomt.