Klockan 22.05 på torsdagen kom jag och Johanna fram till Göteborg smått berusade av tågets röda vin.
Fulla av förväntan och nervositet.
Vi började med att hämta ut festivalarmbanden, vi lyckades smita in rätt bra i kön. Sen vandrade vi vidare på gatorna i regnet tills vi tillslut stannade på centralen och kröp ihop i en spårvagnskur.
Där satt vi och sa ingenting, bara rökte och drack vin.
En timme senare tog vi spårvagnen till Slottsskogen, hittade ett tag som vi satte oss under och hade riktigt mysigt.
Vi vandrade upp och satte oss vid staketet när det slutade regna tog våra Stilnoct och Johanna somnade i en timme.
Klockan 08 så kom Evelina och Paulina, allt blev genast mycket trevligare då resten som köade var unga och dryga.
Insläppet skulle bli klockan 12 men det blev en timme försenat. Så nervösa så att vi skakar får vi stå och vänta alldeles för länge. När de väl släppte in så satte vi fart, jag med mina kängor och min dåliga kondition orkade inte springa långt.
Johanna orkade längre och vi fick våra platser längst fram, Evelina kom strax efter med alla väskor.
Och så fortsatte väntan och köandet, utan mat - enbart med cigaretter och vatten. Vi var trötta och det var fruktansvärt varmt, men vi hade en riktigt trevlig dag trots det.
Klockan tickade sakta men säkert frammåt, med enbart en timme kvar började trycket komma ordentligen. Det kändes att det var dags och det kändes i luften att det var ett avslut.

Spelningen började och det var fint, det var så jävla fint. Den nya låten Hold on to your dreams var ett riktigt mästerverk! Och tårarna rullade långsamt ner när Henrik pratade om Anders.
Regnet började välla ner och det gjorde det hela ännu mer magiskt.
Det går inte att beskriva Broder Daniel man måste uppleva dem.
Och plötsligt dog tonerna till No time for us ut och det var slut. Ett evigt slut.