Jag är seriöst fortfarande helt slut efter gårdagen. Det kan låta som att jag har jobbat i tolv timmar eller något, men så är inte fallet... Jag har åkt tunnelbana och buss utan någon med mig! Värre än så var det inte. Men för mig är det ett ganska stort steg trots allt. Jag tar ett par steg i taget. Jag känner att jag är med i matchen igen! Och den här gången ska jag inte vika ner mig.